1741 juli 17 * (fredag) (Italien: juli 28) Död: Antonio Vivaldi (f. 4/3-1678), 63 år, italiensk tonsättare och violinist. 
EH: Vivaldi prästvigdes 1703, men lämnade ämbetet ett år senare av hälsoskäl, han drogs under hela sitt liv med astma. Vivaldi kom, med vissa avbrott, därefter i huvudsak vara verksam i Venedig vid ett konservatorium för föräldralösa flickor, där en stor konsertverksamhet bedrevs. Det var här högklassiga mästerverk, som exempelvis "De fyra årstiderna", kom till, men Vivaldi gav också ut enklare musik avsett för nybörjare. Han skrev även beställningsverk från olika europeiska furstar, bland annat "Festival på Seine" som beställdes av Frankrikes kung Louis XV. Från 1730 och framåt ägnade sig Vivaldi alltmer åt operakonsten. Under en vistelse i Prag skrev han sin kanske mest kända opera "Farnace". 1740 lämnade han Venedig och slog sig ner i Wien med avsikt att stanna där för gott. Så blev också fallet då han ett år senare avled där i vad som sannolikt var sviter efter astman. Antonio Vivaldi blev, liksom de flesta barockkompositörer, med tiden bortglömd, men återupptäcktes på 1900-talet. Han är idag, jämte Bach och Händel, den mest spelade barockkompositören, och utgör även indirekt en inspirationskälla till sena 1900-talets taktfasta dansmusik. De många snabba ostinato-liknande repetitiva figurerna i hans musik utgör grundläggande idéer i dagens syntbaserade electro-disco och technomusik.
|
1750 juli 17 * (tisdag) (Tyskland: juli 28) Död: Johann Sebastian Bach /f. 21/3-1685), 65 år, tysk tonsättare och orgelvirtuos. 
EH: Bach blev hovorganist 1708 i Weimar, varifrån hans rykte som framstående improvisatör spreds vida omkring. Åtskilliga av hans orgelkompositioner tillhör Weimartiden. Han tillträdde en tjänst som hovkapellmästare i Köthen 1717 och komponerade under några år så gott som uteslutande profan instrumentalmusik, bland annat de sex "Brandenburg-konserterna" (1718-21), sviter och sonater för violin, violincell, flöjt och cembalo, första delen av "Das wohltemperierte Klavier I-II" (preludier och fugor i 24 tonarter, 1722 respektive 1724). Som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig från 1723 återvände Bach till kyrkomusiken. Fem (endast delvis bevarade) årgångar kantater samt "Johannespassionen" (1723), "Matteuspassionen" (1729), "Magnificat" (1733), "h-mollmässan" (1730-talet) och "Juloratoriet" (1734) hör till den rika produktionen från Leipzigtiden. I hans verk speglas hans djupa religiösa engagemang som givit honom epitetet "den femte evangelisten". Dessutom komponerade han ett stort antal profana kantater, till exempel de muntra "Kaffekantaten" (1735) och "Bondekantaten" (1742). Mot slutet av sitt liv skapade Bach fyra berömda kontrapunktiska mästerverk "Goldbergvariationerna" (1742) för klaver, "Ein musikalisches Opher" (variationer över ett tema av Fredrik den store, 1747), koralvariationer över "Vom Himmel hoch" samt den inte helt fullbordade "Kunst der fuge" (1749-50), möjligen avsedd som pedagogiskt arbete. Bach var gift två gånger. Med sin första fru, sysslingen Maria Barbara Bach, fick han sju barn, däribland Wilhelm Friedemann och Carl Philipp Emanuel. Efter hennes död 1720 gifte Bach om sig med Anna Magadalena Wülken, som födde 13 barn. Ett av dem var Johann Christian. För samtiden och den närmast följande tonsättargenerationen hade Bachs söner större betydelse än fadern. Det blev först Mozart och Beethoven som påvisade Johann Sebastians storhet, och i och med Mendelssohns framförande av "Mattheuspassionen" (Berlin 1829) var Bachrenässansen ett faktum. Numera anses Johann Sebastian Bach som en av den västerländska musikens allra största gestalter i kraft av sitt oöverträffade kompositionstekniska kunnande och sin förmåga att outtömligt variera sig inom ramar som för senare tider kan framstå som snäva.
1782 juli 16 (tisdag) Död: Lovisa Ulrika av Preussen (f. 24/7-1720), 61 år, tysk prinsessa, gift med Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp fr. 1744, drottning av Sverige fr. 1751. 
EH: Lovisa Ulrika, som var dotter till Fredrik Vilhelm I av Preussen, och syster till Fredrik II (den store) av Preussen, ansågs både vacker, begåvad, kvick, med omfattande kulturella intressen. Hon mottogs därav med stor entusiasm när hon 1744 anlände till Sverige för sitt giftermål med nye tronarvingen Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika, som var van vid kungligt envälde, visade sig snart ha svårt att anpassa sig till frihetstidens Sverige där kungamakten var starkt reducerad. Hennes mål blev därav att avskaffa parlamentet och återinföra kungligt envälde. I sina rojalistiska strävanden lierade hon sig därav med det regerande hattpartiet där flera av medlemmarna ingick i hennes hov, samtidigt som hon även inledde offensiv för att skaffa sig agenter inom mösspartiet. Genom att muta förtrogna i bägge partierna lyckades hon 1747 påverka omröstningen i parlamentet och få igenom en allians mellan Sverige, Frankrike och Preussen, och därmed bryta den svensk-ryska alliansen som hon var emot. Hennes politiska ambitioner kulminerade 1756 med det misslyckade statskuppsförsöket som hon finansierade genom att pantsätta diamanterna i drottningkronan och ersätta dessa med bergskristaller. Kuppförsöket förhindrades genom att en av hattpartiets agenter, hovdamen Ulrika Strömfelt (f. 1724 - d. 1780), lyckats infiltrera sig i drottningens hov. Lovisa Ulrikas enda politiska insats blev, till hennes egen besvikelse, då hon 1763 skrev ett vädjande brev till sin bror, Fredrik II, att låta Sverige få behålla Pommern efter sjuårskriget. Ett sista hopp i hennes ärelystnad väcktes den 19/8-1772 då sonen Gustav III genomförde sin oblodigt lyckade statskupp och återinförde kungamakten. Lovisa Ulrika befann sig vid tillfället, tillsammans med dottern Sofia Albertina, i Berlin. Glädjen förbyttes snart i bitterhet då sonen lät henne förstå att hennes ställning skulle bli oförändrad. Ytterligare ett steg i förbittringen inträffade 1774 efter att Gustav betalat hennes skulder och förvisat henne till Fredrikshov. Den definitiva brytningen mellan mor och son kom till stånd fyra år senare efter att Lovisa Ulrika gett spridning åt ryktet att Gustav Adolf inte var son till Gustav III utan hans hovstallmäsare Adolf Fredrik Munck. Hon tvingades avge offentlig ursäkt genom att underteckna ett dokument som bevittnades av samtliga medlemmar i kungafamiljen, utom kungaparet, samt sex riksråd. Hon levde därefter ensam och tillbakadragen på Svartsjö slott, där hon emellertid försonades med sonen på sin dödsbädd. Till drottning Lovisa Ulrikas meriter bör dock nämnas grundandet av Vitterhetsakademien 1753 och hennes stöd till diverse konstnärer och författare, bland andra Hedvig Charlotta Nordenflycht. Ett minnesmärke efter hennes hovliv är Kina slott i Drottningholmsparken, som ursprunglingen var en gåva från maken Adolf Fredrik.
|
