1701 maj 26 * (söndag) (England: maj 25)

Piraten Kapten William Kidd hängs tillsammans med tre andra dömda brottslingar vid Executions Docks intill Themsen.

EH: Av alla sjöpirater som med tiden romantiserats är kanske Kapten Kidd den mest mytomspunne, inte minst beträffande alla historier om nedgrävda skatter som enligt legenden ska ha grävts ner i Karibien, Västindien, USA och Kanada. På film har han gestaltats av bland andra Charles Laughton (1945) och Anthony Dexter (1954).

​

William Kidd (bilden) föddes ca 1645 i Greencook, Skottland, och var under större delen av sitt liv en hederlig medborgare som tjänade ihop en förmögenhet som skeppsredare och sedan emigrerade till "den nya världen" (sedemera USA), där han blev ägare till en stor del av ön Manhattan (sedemera stadsdel i New York City). Hans kriminella bana började så sent som 1696 när han som kapare fick uppdraget att gripa ärkepiraten Ben Avery (f. 1665 - d. ca 1728), ökänd som "Long Ben". Kidd rustade "Adventure Galley", ett tremastat slagskepp på 287 ton, med 34 kanoner ombord och en besättning på ca 150 man, och gav sig av. Framgången som kapare uteblev emellertid, och Kidd blev istället pirat som under de närmaste två åren under såväl brittisk som fransk flagg spred skräck bland handelsfartyg på väg till Nordamerika och Karibien. I juli 1699 lurades han in i en fälla utanför Boston, arresterades och fördes till London där han placerades i det ökända Newgate-fängelset. Efter en långdragen rättsprocess dömdes Kidd till döden genom hängning. Efter avrättningen placerades den döda kroppen i en kroppsformad järnbur som hängdes upp i en galge vid Themsens mynning (se bif. teckning), där den hängde i 20 år till allmän beskådan, som en varning till kommande piratkandidater.

1722 maj 25 * (måndag)

Denna dag låter kunglig förordning meddela att "alle till Stockholm från andre orter ankomne Tiggare, det må vara förlamade och avskedade Underofficerare, Soldater, Flyktingar och annat löst folk" omedelbart ska utvisas från Stockholm.

EH: Här faller onekligen skuggan över dåvarande svenska regering i allmänhet och kung Fredrik I i synnerhet. De från "andre orter ankomne Tiggare" var de karolinska soldater, som efter flera år i rysk fångenskap tilläts återvända hem. De hade i flera slag riskerat sina liv och efter förlusten i Poltava suttit fångna i Sibirien och nu, efter freden i Nystad 1721, kom endast en bråkdel överlevande trashankar hem. Efter frigivningen hade de fått klara sig bäst de kunde utan ett öre i fickan, och de fåtal som överlevt den långa resan (vandringen) tackades nu genom att köras utfattiga på porten. Detta var alltså fosterlandets tack för hjälpen! Sanslöst!.

1742 maj 28 * (fredag)

Den första brittiska inomhus-swimmingpoolen öppnas i London.

EH: Det var dock inte vem som helst som kunde gå in och löga sig. Inträdet var en hel guinea.

1750 maj 21 * (måndag)

Giacomo Casanova lämnar Venedig och påbörjar sin resa till Paris.

EH: Denne italienske äventyrare kom att göra många resor i sina dagar, vilket är bäst skildrat i hans egna memoarer.

1781 maj 22 (tisdag)

Född: Carl Otto Mörner, svensk militär, friherre af Morlanda (Död: 17/8-1868), son till landshövdingen och friherren Carl Claes Mörner och dennes hustru Margareta Elisabet von Post)

EH: Efter att Gustav IV Adolf blivit avsatt 1809 valde ständerna hans farbror Hertig Karl till kung som Karl XIII. Denne drabbades dock på hösten samma år av en stroke och var ej längre tillräknelig som maktfaktor. Sveriges Riksdag valde då den danske kronprinsen Kristian August till kronprins under namnet Karl August. Efter att denne i sin tur på våren 1810 drabbats av stroke och fallit av hästen med döden som påföljd blev Fredrik Kristian av Augustenborg, som var svåger till danske kungen Fredrik VI, främste tronföljarkandidat. För att vara på den säkra sidan politiskt skickade den svenska regeringen unge löjtnant Mörner till Paris för att där inhämta kejsar Napoleons samtycke till valet av Fredrik Kristian. Mörner, som var övertygad om att Sverige behövde en fransk marskalk på tronen, tog dock saken i egna händer och frågade flera marskalker om någon av dem hade lust att bli kung i Sverige. Genom att inbilla den svenska generalkonsuln i Paris att en fransman skulle väljas av riksdagen i Örebro fick Mörner företräde hos general Jean Baptiste Bernadotte, som, efter att ha tagit sig en funderare, visade intresse. Mörners egenmäktiga förfarande visade sig dock inte vara uppskattat av vare sig regering eller kung, och efter hemkomsten till Sverige placerades Mörner i husarrest. Under tiden hade emellertid kejsar Napoleon godkänt valet av Bernadotte, vilket slutade med att ständerna den 21/10-1810 valde denne till svensk kronprins. Mörner gick sedan vidare i den militära karriären och då Bernadotte 1818 blev kung hade han befordrats till överste. Åren 1829-41 innehade Carl Otto Mörner befattningen som tullinspektör vid Blockhusudden.

1796 maj 29 (söndag)

Död: Carl Fredric Pechlin (f. 8/8-1720), 75 år, tyskfödd svensk friherre, militär och politiker.

EH: Pechlin kom till Sverige som 6-åring tillsammans med sin far, Johann Pechlin, som var holsteinsk minister i Stockholm. Efter studier i Lund inskrevs Carl Fredric Pechlin i svensk krigstjänst 1733, avancerade 1751 till överstelöjtnant vid Kalmar regemente och naturaliserades samma år som svensk adelsman. 1770 hade han uppnått graden Generalmajor. Pechlin anslöt redan på 1740-talet till hattpartiet, men det var först efter introduktionen i svenska riddarhuset 1752 som han kastade sig in i svensk politik. Som politiker var Pechlin den svenska frihetstidens mest tvetydiga och opålitliga. På sina gods i Kalmar län gjorde han sig känd som "bondeplågare", samtidigt som han i det offentliga livet pläderade för frihetstidens ideal. Han visade mycket iver att omintetgöra hovets planer på ökad makt, och föreslog bland annat att man borde lägga gift i drottning Lovisa Ulrikas soppa, då det var hon som till största delen legat bakom det rojalistiska kuppförsöket 1756. Pechlin deltog i Pommerska kriget, där han visade sig vara en duglig officer, men återvände till Sverige för att deltaga i 1760 års riksdag där han ledde den starka opposition som under namnet lantpartiet uppstått mot den sittande hattregeringen. Året därpå förrådde han emellertid mot betalning sina vänner genom en hemlig överenskommelse med det franska sändebudet och Axel von Fersen d.ä. Vid riksdagarna 1769-70 var han dock tillbaka i hattpartiet, men hoppade av sedan partiet umgicks med planer på inskränklningar i friheten och anslöt till mösspartiet som han representerade vid riksdagarna 1771-72. Pechlin var en av motståndarna till Gustav III:s statsomvälvning men lyckades ej förhindra statskuppen den 19/8-1772. Han hade för avsikt att göra våldsamt motstånd, men greps fyra dagar senare i Jönköping, hölls en tid fängslad på Gripsholms slott, men friades vid krigsrätten i Stockholm i november samma år då han varit försiktig nog att ej utfärda bestämda order till motstånd. Under den lugna tiden av Gustav III:s regering höll sig Pechlin på sitt gods Ålhult i Småland, men började åter röra på sig när konungen blev föremål för allmänhetens missnöje. I början av 1780-talet blev han smålandsallmogens främste företrädare i motståndet mot kronobrännerierna, och vid 1786 års riksdag tog han livlig del i de hemliga förbindelser, i vilka den adliga oppositionen inlät sig med den ryska beskickningen. 1789 var han en av de adelsmän som Gustav III lät arrestera för att underlätta sitt genomdrivande av Förenings- och Säkerhetsakten. Den förbittring som denna statskupp väckte inom adeln ledde vidare och gjorde Pechlin till medelpunkten för den sammansvärjning som 1792 slutade i skotten på maskeradbalen och kungens död. Pechlin arresterades kort efter mordet efter att ha utpekats som inblandad av greve Horn. Han dömdes, mot sitt nekande, av Högsta domstolen att insättas "på bekännelse" på Varbergs fästning, där han förblev till sin död. Fångenskapen lär dock ha varit av det mildare slaget och Pechlin kunde vistas fritt på stadens gator. En av dessa gator fick senare namnet Pechlins Gränd.

* Svenska datum enligt dåtida julianska kalendern, avskaffad 1753.