Vecka 15​

1705 apr. 10 * (måndag) (apr. 9 - England)

Den första His Majesty's Theatre i Haymarket i Londons West End invigs.

​

EH: Den nuvarande teatern på samma plats är den tredje!

1713 apr. 11 (lördag)

Freden i Utrecht sluts mellan Frankrike å ena sidan samt Storbritannien, Preussen, Holland, Savojen och Portugal å den andra.

​

EH: Fredsavtalet avslutade en del av Spanska tronföljdskriget som pågått sedan 1701, vars utlösande faktor var frågan om arvsrätten till den spanska kronan, som ökat i betydelse på grund av Louis XIV:s expansionspolitik. Följden av freden blev att den tidigare förbindelsen mellan huset Habsburg och Spanien upplöstes, samt att Frankrikes strävan efter europeiskt herravälde misslyckats. Efter freden i Utrecht fortsatte emellertid striderna mellan Frankrike och Österrike ytterligare ett år innan Spanska tronföljdskriget avslutades genom frederna i Rastatt och Baden.

​

1728 apr. 10 * (onsdag)

Död. Nikodemus Tessin d.y. (f. 23/5-1654), 73 år, svensk greve, politiker och arkitekt.

​

EH: Tessin d.y. gick i sin faders, Nicodemus Tessin d.ä. (f. 7/12-1615 - d. 24/5-1681) fotspår och studerade till arkitekt. Efter faderns död efterträdde han denne som hov- och slottsarkitekt, vilket efter att gamla slottet Tre Kronor brunnit ned 1697 gjorde honom självskriven för uppförande av ett nytt slott, Stockholms slott. Med tiden tog emellertid hans administrativa ambitioner överhand, och efter att 1705 blivit utnämnd till kansler vid Lunds universitet avträdde han befattningen som stadsarkitekt. Karl XII utnämnde honom till medlem av Justitierevisionen (den dömande avdelningen i Sveriges riksråd fram till 1789). Efter hjältekonungens död anslöt Tessin d.y. till Holsteinska partiet. Den politiska karriären skaffade honom många fiender och efter partiets misslyckade försök att få Sverige att gå i allians med Ryssland 1726, föll han i onåd och avskedades av Fredrik I.

​

​

1742 apr. 17 * (lördag)

Död: Arvid Horn (f. 6/4-1664), 78 år, svensk militär och statsman.

​

EH: Horn, som föddes i Vuorentaka i Finland, sökte sig redan i tonåren till armén, där han vid 21 års ålder utnämndes till fänrik. Genom utlandstjänster steg han snart i graderna och år 1700 blev han utnämnd till generalmajor och blev därmed friherre. Han följde Karl XII i nordiska kriget och deltog bland annat i slagen vid Narva och Klissow, där han blev sårad. Konungen hade emellertid upptäckt Horns skicklighet som förhandlare och skickade honom som svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Warszawa, dit han anlände den 25/1-1704. Drygt en vecka senare avsattes polske kung August II, och Stanislaw I valdes till efterträdare. August återkom emellertid med en överlägset större armé och återerövrade tronen, och Horn måste efter blodig strid den 21 augusti ge sig till fånga. Efter att året därpå blivit utväxlad skickades han av Karl XII till Stockholm där han utnämndes till kungligt råd och 1706 upphöjdes till greve. Den 21/3-1710 utnämndes Horn till Kanslipresident (motsvarande vår tids statsministerämbete) för första gången. Han föll dock i onåd hos konungen och utestängdes från 1716 från allt deltagande i statsförvaltningen. Efter Karl XII:s död återinträdde han emellertid som kanslipresident och var som sådan delaktig i författandet av den nya regeringsformen, vilken starkt begränsade kungamakten. Han lyckades få Karl XII:s syster Ulrika Eleonora att avsäga sig alla anspråk på tronen och underkasta sig ständerna. Drottningens anpassningssvårigheter till den nya ordningen föranledde emellertid Horn att den 9/4-1719 i protest avsäga sig ämbetet som kanslipresident vilket beviljades. Med ständernas stöd valdes han året efter till lantmarskalk och som sådan motarbetade han aktivt drottningens försök att göra sin gemål Fredrik av Holstein till medregent och verkade istället för att hon skulle avsäga sig kronan till dennes förmån vilket också skedde. Den nye konungen, Fredrik I, återinkallade Horn i rådet och den 26/4-1720 var han tillbaka som kanslipresident. Efter att Horn lyckats få slut på kriget med Ryssland på så bra villkor som möjligt, vilket innebar eftergifter som reducerade Sveriges ställning som stormakt, förordade han anslutning till hannoveranska alliansen, vilken ingåtts mellan Frankrike och Storbritannien mot Österrike, Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades av Holsteinska partiet, men med hälp av konungens två röster lyckades Horn driva igenom sin vilja. Efter att Holsteinska partiet fullständigt krossats 1727 var Arvid Horn i praktiken Sveriges regent. Detta i takt med att Fredrik I:s politiska inflytande på grund av ytterligare inskränkningar i kungamakten starkt reducerats. Relationerna mellan Horn och konungen blev med tiden allt svalare, bland annat på grund av Horns frispråkiga kritik av konungens intima förhållande med den 38 år yngre hovfröken Hedvig Taube. Horns försiktiga utrikespolitik till förmån för Sveriges återuppbyggnad kom under 1730-talet att skapa en ny opposition som lierade sig med konungen. Då denne kallade Horns lierade för "nattmössor" tog sig oppositionen namnet Hattpartiet, vars målsättning var att återställa Sveriges status som stormakt genom krig mot Ryssland. Så skedde också långt senare, 1741, med katastrofalt resultat. Innan dess hade den gamle och trötte Horn, efter att Hattarna i november 1738 genomdrivit ett fördrag med Frankrike, som i praktiken gjorde Sverige till en lydstat, resignerat och den 18 december samma år lämnade han in sin avskedsansökan, vilken under stora hedersbetygelser beviljades. Han drog sig därefter tillbaka till sitt gods Ekebyholm i Uppland där han avled. Arvid Horn begravdes i Tryserums kyrka i Småland

1759 apr. 14 (lördag)

Död: Georg Friedrich Händel (f. 23/2-1685), 74 år, tysk tonsättare.

EH: Jämte Johann Sebastian Bach är Händel högbarockens främste representant, och liksom denne behärskade han den avancerade kontrapunktiken, men i motsats till Bach blev han aldrig abstrakt förandligad i sin konst. Med sällsynt melodibegåvning och förkärlek för pompa och ståt blev Händel en publiktillvänd kompositör vars musik har förmått tillfredsställa många skilda smaker ända in i våra dagar. G.F. Händel komponerade sin första opera "Almira" för Hamburgoperan 1704 och begav sig sedan på en femårig studieresa till Italien. Efter ett gästspel i London flyttade han dit 1712 och blev en centralgestalt i stadens musikliv. Från 1727 var han brittisk medborgare. Mellan 1711 och 1740 skrev Händel företrädesvis italienska operor, som exempelvis "Rinaldo" (1711), "Julius Caesar" (1725), "Orlando Furioso" (1733) och "Xerxes" (1738, en aria härur framförs ofta, även instrumentalt som Händels "Largo". När Londonpubliken började tappa intresset för italiensk opera inriktade han sig på oratorier till engelsk text, som "Saul och Israel i Egypten" (1739), "Messias" (1742), "Simson" (1743), "Judas Macabeus" (1747) och "Jephta" (1751). Han komponerade även kyrkomusik och konserter som "Water Music" (1717) och "Royal Fireworks Music" (1749). Händels syn försvagades i början 1750-talet, och de sista fem åren av sitt liv var han helt blind. Han begravdes i Westminster Abbey.

1764 apr. 15 (söndag)

Död: "Madame de Pompadour", eg. Jeanne-Antoinette Poisson (f. 29/12-1721), 42 år, fransk borgardotter som upphöjdes till markisinna, mätress till kung Louis XV av Frankrike.

​

EH: Denna utstuderat kalkylerande karriärkvinna fick från sitt tillträde till hovet 1745 ett mycket stort inflytande över den "gubbsjuke" kung Louis. Deras intima förhållande varade till 1751 varefter hon såg till att underhålla konungen med jakter och storslagna fester, medan hon i praktiken var Frankrikes regent till sin plötsliga död. Hon var starkt kulturellt intresserad och beskyddade konstnärer och upplysningsfilosofer, vilket med all rätt bör sättas upp på hennes pluskonto. På minuskontot landar ofelbart hennes ekonomiska politik som var av det, minst sagt, lättsinnigaste slaget. Hon slösade enormt med statens medel, och bidrog på många sätt till att grundlägga den franska monarkins nedgång och fall. Detta kortsiktiga betéende tycks ha bekymrat henne föga då hon ju myntade uttrycket: "Efter oss, syndafloden", och, som bekant, 1789 bröt Franska revolutionen ut. Men då hade ju "pompadouran" varit död i 25 år.

1780 apr. 13 (torsdag)

Axel von Fersen, som anslutit sig till en fransk expeditionskår som ska delta i det nordamerikanska frihetskriget, avreser med örlogsfartyget Jason som bestyckats med 64 kanoner.

​

EH: Denne svenske greves- och äventyrares bravad får avsluta veckans kalender, som mestadels dominerats av dödsfall, men sånt är livet!