2008-05-25

Recension "Drottningens juvelsmycke", Dramaten

​

Den 17 maj, på Dramatens 220-årsdag, bevistade jag tillsammans med en vän,premiären av C J Almqvists romantiska drama "Drottningens juvelsmycke", skrivet 1835. 1987 såg jag en fantastisk uppsättning av samma drama, men blev inte hälften så berörd denna gång. Varför? Jag kanske är bakåtsträvande och konservativ men jag har ingen större förståelse för att man i baletterna lägger in nån slags kinesisk karatedans när det handlar om Operan i Stockholm anno 1792; inte heller fattar jag varför de poetiska partierna om C J:s personliga skaparvåndor inklusive dramats våndor, hafsas över med märkliga bildprojektioner, snabba scenvridningar, en myckenhet skoj& ploj och överdriven 1700-talsestetik. Kolmårdens jagade efterlysta, Operamaskeradens dödsskott, Tintomaras värnlöshet m.m., skojas mestadels bort in till krampaktighet, även om skådespelarna verkligen är mycket bra (särkilt Elin Klinga som Tintomara, Johan Holmberg som bl a Hertig Karl,Gunnel Lindblom som Tintomaras mor). Och för att spinna vidare på den tråden, så vet jag att dessa är kapabla till än mer djupare personporträtt än vad regin här tillåter. Staffan Roos gjorde en fantastiskt suggestiv liten historisk pärla om Gustav III:s död i Slottsvalven 2002, där han tillät sig att vara tidstrogen men som samtidigt blev allmängiltig för oss människor idag. Visserligen är jag jävig i det fallet, då jag själv, Anna Kjellsdotter, Roger Ljungholm,Per Falkner och Roberto Fogelberg från Gustafs Skål var medverkande statister i denna prduktion som gavs vid högst 4 tillfällen, men jag vågar säga att denna pjäs var bra mycket modigare och känsligare gjord än denna pjäs. 4 timmars teater kräver mer än bara utanpåverk, så käre Staffan med fler regissörer! Slå inte knut på er själva för att fånga nya teaterbesökare, utan låt de gamla verken få lysa utifrån sin egen tids glasögon; då blir de även giltiga för oss idag, för det är inte mycket som är nytt under solen trots allt. Kärlek, död, avund och hat oavsett tidsattribut, är sig lika under århundradena och jag tror folk/publik i gemen kan ta till sig budskapet om än i "mossiga" kostymer. Jag tror faktiskt det funkar bättre så, än med modern scenografi/kostym och musik till gamla texter. Folk e' inte dumma så låt dem suga upp tiden och omforma dem till sina egna liv. Det funkar!

​

Upplagd av Madame Lagercrantz