Olof von Dalin (1708-63) har främst gått till historien som grundare av tidskriften Then Swänska Argus men hade många strängar på sin lyra. I egenskap av tidningsman, skönlitterär författare, historiker, vetenskapsman och pedagog framstår han som en av den svenska frihetstidens mer imponerande – och även kontroversiella - gestalter. Olof von Dalin – som före adlandet 1751 först skrev efternamnet Dahlin och därefter Dalin – föddes på Vinbergs prästgård i Halland den 29 augusti 1708. Fadern, som var kyrkoherde, hade tagit efternamnet från sin hemort Dalstorp i Älvsborgs län. Han avled året efter sonens födelse. Det blev faderns efterträdare som kyrkoherde som fick ta sig an den unge och begåvade Dalin. När Olof vid 13 års ålder anlände till lärdomsstaden Lund blev han väl omhändertagen av dels läkaren Kilian Stobaeus, dels filosofen Anders Rydelius. Han övergav snart medicinstudierna till förmån för humaniora och kom då under starkt inflytande från Rydelius. Then Swänska Argus1727 kom Dalin till Stockholm och blev på mentorn Rydelii inrådan anställd som informator hos kammarrådet Claes Rålamb. Efter hand välkomnades han även i andra bemärkta Stockholms-familjer och gjorde viss lycka med sin finstämda poesi. Dalin kom vidare i kontakt med den 1732 instiftade riddarorden Awazu och Wallasis, där vännen Carl Fredrik Piper var ordensmästare.  1731 utsågs unge Dalin till extra ordinarie kanslist i Riksarkivet för att året därpå få en kanslibe-fattning vid Kansli-kollegium. Vid sidan av arbetet för brödfödan hann han med viss historisk forskning.
Det var i december 1732 som det första numret av Then Swänska Argus utkom anonymt hos B. Schneiders boktryckeri i huvudstaden. Bakom publikationen stod alltså Dalin som hade som målsättning att ge ut en moralisk-satirisk veckotidskrift. Engelska tidskrifter och i första rummet den vittra The Spectator –fortfarande en medial kraft att räkna med – utgjorde förlagor för Dalins satsning, men även den holländsk-franska varianten La Misantrope inspirerade svensken. 1730-31 hade Carl och Edvard Carleson publicerat den svenska Sedelärande Mercurius. Then Swänska Argus använde sig dels av svenskt originalmaterial, dels av engelska och franska översättningar. ”Nytt på svenska var”, heter det i Wikipedias presentation av Dalins tidskrift, ”att man kunde läsa om vanliga personer, som talade om vanliga problem på vardagsspråk, liksom politisk satir i sagoform.” Kunglig bibliotekarieVad utgivaren främst ville häckla var samtidens pedanteri och tillgjordhet. Rent politiskt uttryckte sig Dalin tämligen försiktigt och reserverat, men ekonomiskt framstod han som så kallad merkantilist och fabriksskyddare. Han anses ha stått den blivande Hattpartiet nära. Merkantilismen var ett ekonomiskt system som hävdar att en nations välstånd bygger på ackumulation av ekonomiska tillgångar. Detta kan uppnås genom en stark export- och mindre framträdande importverksamhet. En sådan politik leder också till att ädla metaller kan läggas på hög. Merkantilismens politiska förutsättningar var en stark centralmakt, välutvecklad infrastruktur, starkt militärt försvar samt enhetliga system för mynt, mått och vikt. Trots frihetstidens föregivna tolerans och trots utgivarens allmänna försiktighet förbjöds Then Swänska Argus av Kanslikollegium redan i mars 1733 till följd av kritik riktad mot religionen, staten och den allmänna sedligheten. Särskilt påtalades Dalins tal om ”den gamla” och ”den nya” adeln. Förbudet hävdes dock fyra dagar senare av kanslipresidenten Arvid Horn, troligen uppmuntrad därtill av drottning Ulrika Eleonora den yngre som uppskattade tidskriften. Först 1735 blev det allmänt känt att den beundrade, ”kvicke och lärde herr Argus” var identisk med Olof Dalin som ännu inte fyllt 30 år. Dalins gynnare Rålamb presenterade nu redaktör Dalin för konung Fredrik I och drottning Ulrika Eleonora, Carl XII:s föga snarfagra syster. Av kungaparet fick han dyrbara gåvor och blev med stöd av ståndsriksdag och konung utsedd till kunglig bibliotekarie med extra lön. Sagan om hästen Olof Dalin var under hela 1730-talet rastlöst sysselsatt med en rad skrivprojekt. Han invaldes tidigt i Kungliga Vetenskapsakademien samt skrev diktverk, satirer, draman, tragedier etcetera. Bland de mer minnesvärda arbetena märks Tankar över oväldigheten, en stor dikt tillägnad Carl Gustaf Tessin, satiren Aprilverk om vår härliga tid, prosakomedin Den avundsjuke, herdedikten Celadon, Brynilda, som räknas som den första mer betydande svenska tragedin i fransk-klassisk stil, prosaverket Tankar över kritiken samt flera humoristiskt-satiriska verk. |
 Olof von Dalin förnyade svenskt språk och svensk historieforskning. 1739 gjorde Dalin, via Danmark, Hamburg och Nederländerna, en resa till Paris tillsammans med sin förre lärjunge Hans Gustaf Rålamb. De båda vistades i den inflytelserika franska huvudstaden i ett halvår. Dalin introducerades i framstående franska kretsar av Tessin, som vid tillfället var ambassadör. Efter hemkomsten 1740 fortsatte Dalin sitt flitiga författande, nu under märkbar fransk påverkan – han hade tagit intryck av exempelvis fransk poesi och upplysningsfilosofen Voltaires skriverier. I den berömda Sagan om hästen visar Dalin, att han starkt påverkats av fransk men även brittisk satirisk diktning. Den politiskt historiska dikten skildrar på vardagsspråk Sveriges historia sedan Kalmarunionens tid. Hästen, det är Grålle vars olika ryttare är Sveriges kungar. Sagan anses ha varit influerad av irländskfödde Jonathan Swifts A Tale of a Tub. Svea Rikes historiaVistelsen i Paris ändrade Dalins politiska utsyn. Från att ha varit en hattvän som propagerat för Carl XII blev han partilös men med dragning åt Mösspartiet. I dikten Svenska friheten 1742 riktar Dalin sin udd mot parti-splittringen. Dalin tar avstamp i Ulrika Eleonoras död året innan – han skildrar inledningsvis i allegorisk form hur friheten sökt skydd hos drottningen. Dikten tillägnades ridderskapet och adeln, och det har sagts att diktaren själv ville bli adlad som tack för hjälpen – så skedde emellertid icke. Mot slutet av 1740-talet övergick Olof Dalin alltmer till sitt historiska författarskap, vilket omspände tre volymer av verket Svea Rikes historia 1747-61. Dalin skildrar här på ett banbrytande sätt Sveriges utveckling från forntiden över medeltiden fram till Gustaf Vasa och dennes söner. Anmärkningsvärt är att författaren byggde sin tideräkning på vattenminskningsteorin (det vill säga i realiteten landhöjningen) vilket ledde till protester från såväl bibelcentrerat prästerskap som extrempatriotiska företrädare. Dalins skildring var starkt adelsvänlig. Genom Tessins förmedling anställdes Dalin 1750 som lärare till den unge kronprinsen Gustaf, då endast fyra år gammal. Han tillvann sig både konung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas gunst. Dalin hade nu kommit upp sig ordentligt i smöret och blev adlad ”von Dalin” 1751, utnämndes till kansliråd 1753 och blev rikshistoriograf 1755. Vistelsen vid hovet skulle dock visa sig bli farlig för den nyblivne ädlingen. Lovisa Ulrika smidde nämligen ränker tillsammans med ett antal ädlingar i syfte att stärka kungamakten, och i vissa av Dalins skriverier förekom anspelningar på ständernas otillbörligt stora makt. I ”kalottpredikningarna” nagelfor von Dalin på ett satiriskt sätt dåtidens prästerliga predikosätt. Dalin hade nu ståndsriksdagens ögon på sig och tvingades 1755 lämna hovet. 1756 avvärjdes den planerade statskuppen med påföljd att åtta ädlingar, bland dessa lantmarskalk Erik Brahe (1722-56), blev torterade och avrättade. HovkanslerOlof von Dalin undgick detta öde men dömdes till böter för de påstått hädiska kalottpredikningarna och förbjöds närma sig den kungliga familjen. 1761 upphävdes förvisningsdomen och von Dalin återupptogs till sin glädje i hovkretsen. 1763 utnämndes han till hovkansler men avled på Drottningholm kort därpå, strax före sin 55-årsdag. Han begravdes vid Lovö kyrka. Minnesvården restes på drottningens bekostnad. Von Dalin gifte sig aldrig och hade, så vitt man vet, inte en enda kärleksaffär under sin 54-åriga levnad. Förmod-ligen var han vad man numera kallar ”asexuell”, sexuellt likgiltig. Han var språkbegåvad men uppges inte ha talat något av de språk han behärskade särskilt väl. I sällskaps-livet kunde han vara underhållande men också fåordig. Sin historiskt största betydelse hade mångfrestaren Olof von Dalin som historieskrivare och som förnyare av det svenska språket. Hans minne vårdas av Olof von Dalinsällskapet i Falkenberg. av Tommy Hansson |
