Magdalena Rudenschöld och kärlekens martyrium

av Tommy Hansson

Kärlek, denna våldsamma passion, som hos så många människor av alla åldrar överväldigar förnuftet.”
- J. A. Ehrenström

Citatet ovan syftar på en av det svenska 1700-talets mer bemärkta kvinnogestalter, Magda-lena Rudenschöld, som råkade ordentligt illa ut endast på grund av sin outsinliga kärlek till Gustaf Mauritz Armfelt (1757-1814). 

Magdalena Charlotta Rudenschöld (1766-1823) var dotter till riksrådet Carl Rudenschöld och dennes maka Kristina Sofia Bielke. Hon blev 1784 hovdam åt konung Gustaf III.s syster Sofia Albertina och har beskrivits som ”vacker, intelligent och passionerad”. Hon kallades i familjära sammanhang ”Malla”. På grund av sin attraktionskraft blev hon ivrigt uppvaktad av bland andra konungens bror hertig Carl, den blivande Carl XIII, men avvisade dennes närmanden.

Magdalena Rudenschöld (1766-1823), en kärlekens martyr.

En uppvaktning hon inte förmådde avvisa var den som bestods av kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt som hon blev häftigt förälskad i; den förbindelse paret inlett fortsatte också efter det att Armfelt äktat Hedvig Ulrika De la Gardie 1785. Den bildsköne Armfelt, härstam-mande från den finlandssvenska adeln, var utan tvivel en fullblodsegocentriker som bedrog såväl Magdalena som sin hustru. Den förra födde i hemlighet två barn åt Armfelt, båda troligen döda strax efter födelsen.

Sköna Magdalena blev herostratiskt ryktbar då hon kom att djupt involveras i den av Armfelt initierade konspirationen mot den finlands-svenske baronen Gustaf Adolf Reuterholm (1756-1814), diktator under förmyndarregeringen för Gustaf IV Adolf och under denna tid rikets mest avskydde man. Kupplanerna, som föddes redan i början av Reuterholms styre 1793, gick ut på att diktatorn skulle avlägsnas med hjälp av ryska flottan och att Armfelt skulle placeras i förmyn-darregeringen. Den skrupelfrie Armfelt utnytt-jade sin då redan avlagda älskarinna som agent och budbärare till den omyndige kungen, ryske ambassadören och andra anhängare av kupplanerna. Magdalena Rudenschöld var inte intresserad av politik utan gick med på uppdraget med det enda syftet att få tillbaka sin älskare.

Det bar sig emellertid ej bättre än att Armfelts europeiska brevväxling om den förestående kuppen kom i händerna på Reuterholm via postmästaren i Hamburg, som var en del av det oerhört finmaskiga spionnät som diktatorn hade vävt. Dessutom gick all post till Norden via postkontoret i Hamburg.

Reuterholm kunde mot denna bakgrund slå till mot konspirationen i december 1793. Magdalena Rudenschöld greps den 18 december. Hon hade visserligen bränt flertalet i sammanhanget viktiga handlingar, men Reuterholms kunskapare hittade kärleksbrev till henne från Reuterholms förtrogne hertig Carl vilket inte förbättrade hennes aktier.
   Bevismaterialet mot Rudenschöld var klent och hon uppges ha försvarat sig väl. Hon behandlades dock synnerligen omilt och kom under hård press. Hon skriver själv att hon hölls ”uti ett ohyggligt fängelse, där jag icke sett varken sol eller måne”. En viktig förklaring till den hårda behandlingen är att hon i brev som upphittades uttrycker ringaktning för såväl Reuterholm som hertigen.

När Reuterholms polis genomsökte Armfelts egendom Lindnäs i Östergötland återfanns icke färre än 1100 kärleksbrev från Rudenschöld till Armfelt. Åtta av dessa återgavs i Svea hovrätts protokoll. Dessa utgavs sedan som skillingtryck av hertig Carl och Reuterholm med den långa titeln ”Den på Gamla Kungshuset fängslade frökens nu Magdalena Charlotta Carlsdotters brev till riksförrädaren som fordom kallades baron Armfelt, nu fågelfri under namn av Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleks-äventyr.” En graverande upplysning i ett av breven var att Rudenschöld med sin älskares hjälp sökt avbryta en graviditet.

Magdalena fönekade inte att hon skrivit breven, medan Armfelt hävdade att han inte läst dem. Breven brändes med stöd av konung Oscar II år 1888 eftersom deras ekivoka innehåll inte harmonierade med det slutande 1800-talets pryda tidsanda.

Svea hovrätt dömde den 22 september 1794 Magdalena Rudenschöld till döden för det förvisso mycket allvarliga brottet medhjälp till landsförräderi. Även herrarna G. M. Armfelt, J. A. Ehrenström och J. F. Aminoff, som gått till eftervärlden som ”de tre finländska gustavia-nerna”, dömdes förlustiga av ära, liv och egendom. Dessa fick sina straff omvandlade och blev efter Gustaf IV Adolfs myndighetsdag frigivna och kunde återupptaga sina framgångs-rika karriärer. Rudenschöld fick sitt straff omvandlat till schavottering samt inspärrande å det så kallade spinnhuset på Långholmen. Rikskanslern Fredrik Sparre föreslog att Rudenschöld även skulle tvingas slita spö och fick acceptans härför av diktatorn Rudenschöld. Förslaget mötte dock opposition och Sparre kallades härefter ”riskansler”.

Gustaf Mauritz Armfelt (1757-1814), finlandssvensk gustavian och kvinnokarl.
  

Schavottering var ett skamstraff som stadgade att den dömde skulle förevisas offentligt på en schavott – det vill säga en träbyggnation avsedd att genomföra avrättning på - och därvid utsättas för folkmassans spott och spe. Straffet verkställdes för Magdalenas del på Riddarholmstorget den 23 september 1794 och blev, enligt ett omdöme, ”ett hjärtslitande skådespel”. Några flåbusar bland publikum stämde först upp i grova och högljudda förolämpningar gentemot den förra hovdamen men tystades snart av folkmassan, som tyckte synd om henne.

Magdalena Rudenschöld stod på schavotten tillsammans med bödel, bödelsdräng, Stock-holms underståthållare, en läkare, en fältskär samt vaktchefen Silfverhielm. Hon var klädd i en grå kaftanskjol och svart kappa samt hade utsläppt hår. Hon uppges ha druckit vatten två gånger. När vagnen som skulle föra henne till spinnhuset anlände svimmade hon enligt ett ögonvittne ”med samma smak och adresse som en gång  assessorskan Olin i Atis och Galathea” på Operan; hovsångerskan Elisabeth Olin (1740-1828) var vid denna tid en av Sveriges mest uppburna sångartister.

”Man satte mig i en hyrvagn, omgifven av stadsvakter. Jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: ’hon lefver ännu!’ Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.”

Efter drygt två år i spinnhuset frigavs Magdalena Rudenschöld i november 1796. Detta skedde på initiativ av Reuterholm, som ville undvika att Gustaf IV Adolf skulle frige henne då han kommit till makten. Hon förvisades till Gotland, där hon i sin ägo fick Stenstugu gård som kompensation för förlorad lön och pension. Samtidigt återfick hon sitt gamla namn. Efter ett par år på Gotland var Rudenschöld fri att bege sig vart hon ville. Hon födde i Finntorp i Kalmar län 1798 en son tillsammans med sin betjänt. Sonen, som kallades Erik Ekmansdorff Karlsson, blev omsider officer i finska Willmanstrand.

1801 flyttade Rudenschöld på förslag av G. M. Armfelt och på dennes bekostnad till Schweiz, där hon kom att beskyddas av den jämnåriga och världsberömda Madame de Staël (Germaine de Staël, 1766-1817). Sonen Erik sändes till Sankt Petersburg för att uppfostras.

1813 återkom Magdalena Rudenschöld till Sverige för att hjälpa till med att ta hand om brodern Thure Gabriels barn. En som kände henne har sagt att hon vid denna tid var ”glättig, fängslande och berättade roliga historier”; hon skall dock ha varit misstänksam och inte benägen att tala om sin ungdom, vilket nog får anses vara fullt förståeligt.

 Sista fasen av sitt liv – vars större del får anses ha utgjort ett martyrium för kärleks skull - framlevde hon i Stockholm där hon dog vid 57 års ålder 1823. Hon sägs ha begravts på Klara kyrkogård ”utanför kyrkväggen”.