Där låg ett skimmer över Gustavs dagar,
fantastiskt, utlänskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och hur du klagar,
var stode vi om de ej varit till? Det skriver Tegnérs till Gustav III och denna epoks ära vid Svenska Akademiens högtidsdag 1836.  Under 1700-talets senare hälft ändras idealbilden av hur en högreståndsperson skulle se ut och föra sig. Nu är det inte längre modernt med "pondus" utan mannen ska vara mer förfinad, smidig och elegant och man lägger stor vikt hur man för sig i salongerna. Rent utseendemässigt är det "inne" med vit hy, hög panna, välvda ögonbryn, markerade ögonlock och därtill ett milt sinnelag. Det gäller både män och kvinnor.
Hedvig Elisabeth Charlotta skrev mycket om personerna i sin omgivning och hur de såg ut. Eftersom hon var svägerska till Gustav III, gift med hans bror Hertig Karl, hade hon fantastisk inblick i hur man såg ut och förde sig vid hovet under den gustavianska tiden. Om sin svåger, Gustaf III skriver hon I februari 1779 följande:
"Denne furste är långt ifrån en vacker man. Hans ansikte med en på ena sidan inklämd panna är missbildat, liksom även hans gestalt. Han har rätt vackra ögon och genomträngande blick, som lätt kan bringa en försagd människa att förlora fattningen. Mun och näsa äro varken vackra eller fula. Han är av medellängd och har små fötter men inte vackra ben. Han har ett fel, som skulle skämma även det ståtligaste utseende: han är ytterligt osnygg, vilket gör att hans tänder äro orena och fula och hans andedräkt dålig. Han älskar alla slags prydnader i synnerhet juveler. Denna hans svaghet har nog bidragit till att han infört den nya klädedräkten, som medger användande av åtskilliga prydnader och spetsar på ett omväxlande sätt, och dessutom har den vida kappan den förtjänsten att den helt och hållet dölja hans missbildade figur. Han klär sig ytterst slarvigt, och det kan hända, att hans knäbyxor sitter så illa, att det nakna knäet sticker fram. Han avskyr allt som är åtsittande, och därför liksom hänga kläderna på hans kropp. Han är den artigaste mannen vid hela hovet och i synnerhet mot damer. Han kan vara vänlig men blir lätt högdragen och ceremoniös... Jag tror, att han är god av naturen. Hans misstro kan vara anledningen till att han inte har några vänner... Förställningskonsten har han blivit lärd så tidigt, att den blivit en vana hos honom, som ibland skadat honom i hans undersåtars ögon; de älska rättframhet, det är ett nationaldrag... Han förlåter lätt sina ovänner och vill inte göra någon förnär.”
Det var inget särskilt smickrande omdöme om kungens fysiska person om det stämmer kan vi inte veta. Däremot tycker hon att hennes bästa väninna var Sophie von Fersen, gift Piper, var vacker och representativ, så här beskriver hon henne: ”Fröken von Fersen är stor till växten, en fullkomlig skönhet, hennes ansikte avlångt, hennes ögon till färgen blå, något stötande i ljusbrunt med en öm, behaglig och blygsam blick. Hennes näsa är liten och välbildad, hennes läppar röda, hennes småleende behagligt, hennes panna är den vackraste man kan få se och henne hy är mycket vit. Man ser genast att hon är av förnäm börd…..” Ja, hon var nog så nära idealet man kunde komma, likaså var hennes bror, Axel von Fersen. Vad man kan säga är ju att de var ovanligt långa för sin tid. Axel var ca 190 cm och Sophie ungefär 175 cm lång. Att jämföra med Gustaf III som var cirka 167 cm och ändå ansågs vara rätt lång. Förutom att ha rätt utseende och vara korrekt klädd var det också viktig att dofta gott. För att skingra en del oönskade dofter kunde man använda doftkuddar i kläderna och man parfymerade även solfjädrar och handskar, det fanns t o m särskilda handskparfymörer. Det berodde på att garverimetoderna vid den här tiden var rätt dåliga och därför gned man in handskarna med rosenolja. Damerna sov med parfymerade handskar på sig, del för att få mjuka och väldoftande händer och dels för att inte riva sig, av t ex. loppbett, i sömnen. Ett annat doftmode var de s.k. italienska blommorna alltså parfymerade tygblommor som bars i håret eller på dräkten. Ville man stoltsera med sin parfym kunde man hänga en parfymkula i skärpet och många komponerade egna dofter hos parfymören men man kunde också köpa egna ingredienser hos ört- och kryddhandlarna. Att kunna uppföra sig i salongerna var oerhört viktigt! En rak och ståtlig figur var tidens ideal. Man fick inte hänga med axlarna och skulle noga kontrollera sina rörelser. Armarna skulle vara lätt böjda och fick inte hänga efter sidorna. Fötterna skulle peka en liten smula utåt och kanske med den ena foten lite framför den andra i stående läge. När man gick fick man vara noga med att inte ta för stora kliv, då kommer hela kroppen i gungning. Små nätta steg gärna med lite utåtriktad fot kännetecknade den artiga och belevade personen. Huvudet fick inte gunga. Att hälsa korrekt var också viktigt. Hur man skulle hälsa berodde förstås i vilken samhällklass man rörde sig i. Att hälsa i hand gjorde bara bönder och engelsmän, kanske var det inte helt sant men enligt tiden sed hälsar man på varandra genom bugningar, hattavtagning och handkyssar. Hattavtagningen spelade stor roll i 1700-talets sällskapsliv. Att hälsa genom att ta av sig hatten var inte bara ett bruk mellan två vänner eller bekanta utan man hälsade på alla förnäma personer på det viset. Först och främst hälsades de kungliga med hattavtagning men även andra personer som såg dyrbart och förnämt klädda ut eller med personer utmärkta med olika ordenstecken.  Att kunna dansa vackert och föra sig ansågs tillhöra uppfostran, kunde man inte dansa, var man dåligt uppfostrad och följaktligen blamerad i societeten. Unga flickor och pojkar lärde sig tidigt i hemmen de nyaste danserna av dansmästaren. Även som vuxen tog man sig hjälp av dansmästaren för att öva in de senaste turerna. Dansmästaren behöll sin oerhört viktiga plats i samhällslivet och blev snart nyckeln till människors framgång i sällskapslivet. Med sin lilla fickfiol besökte han hemmen och fick ofta uppdraget att sammanställa danssviter till speciella fester.
Under 1700-talet var kvickheten på modet. Att vara kvick och spirituell var höjden av salongsfähighet. Att skvallra om sina bekanta var samtalstonen. För att kunna göra lycka i societeten måste man vara beläst, kunna ge snabba repliker, gärna lite ekivoka, elaka eller lustiga sådana, naturligtvis kunna rimma och man ägnade många timmar åt ordlekar och filosofiska utläggningar. Vid svenska hovet ägnade man sig ofta åt pantlekar, olika variationer av blindbock och charader. Man ägnade mycket tid åt att öva in skådespel som uppfördes på namnsdagar och födelsedagar. Att röka var enbart något som herrarna gjorde. Tobaken blev på modet under 1600-talet och förknippades med intellektuellt arbete. Tobakens funktion var att skapa lugn och konventration. Man rökte oftast pipa, cigaretten/cigarren var uppfunnen men inte vanlig. Däremot brukades snuset av bägge könen och det var hypermoderna att snusa i de högre kretsarna. Snuset är inte det som vi förknippar med våra dagars snus utan luktsnus. Att snusa var ett viktigt ceremoniel i umgängeslivet och det fanns även instruktioner som beskrev hur man skulle gå tillväga. Solfjädern var en av de saker man inte kunde undvara. Med den kunde man meddela sig med sin älskare t.ex. om tider och platser. Den kunde dessutom vara en distraktion för den som inte visste var man skulle göra av sina händer. Det var dessutom en mycket omtyckt gåva att ge till damer. Män kunde naturligtvis också ha solfjäder men det var oftast bara modesprättar som hade dem. I dansskolor och genom etikettsböcker fick de unga flickorna lära sig att handskas med en solfjäder. Sättet att hålla eller vifta med solfjädern gav spänning vid det tysta kurtiserandet i salongerna. Det finns flera olika solfjädersspråk nedskrivna om hur man kunde meddela sig på ett diskret sätt men det gällde förstås att titta på rätt person om man t.ex. drog den hopslagna solfjädern över bröstet, vilket betydde ”Mitt hjärta brinner efter dig”. Slottsfrun Marie Weinefalk 
|
