En egensinnig litteraturhistoria

I tredje delen av sin litteraturhistoria, som utkom 1974, tar sig Sven Stolpe an 1700-talets svenska författare och diktare. Redan i förordet drämmer han till när han motiverar varför vissa inte är värda att tas med. ”Även den som är speciellt road av tokar måste väl ändå säga att en pajas till människa och en deklamerande charlatan till poet som Lidner knappast kan ha något att säga svenska folket.”

von Dalin, Leopold och Thorild är andra som inte anses värdiga, vilket dock inte betyder att han är särskilt nådig mot dem han har tagit med. I vissa fall undrar man varför han har gjort det. Men han kunde väl inte rensa ut för många, då hade volymen blivit väl tunn.

Det är alltså ett personligt urval Sven Stolpe har gjort och någonting annat väntar man sig inte. En läsekrets hade han, hans förlag styrde honom inte, och hans boksvit har ju inte varit avsedd som kurslitteratur. Stolpe har kunnat skriva väldigt fritt och personligt. Någon blygsamhet visar han inte och undertiteln är Svenska folkets litteraturhistoria, inte Min svenska litteraturhistoria.

Carl von Linné uppskattar han, underligt bara att Sven Stolpe går in så pass lite på hans språk och stil. Här berättar han om personen, delvis i dramatiserad form. Det verkar som om Sven Stolpe återanvänt utkast till en pjäs.

Hedvig Charlotta Nordenflycht har han egentligen inte någon större uppskattning av. Hon framställs som lite löjlig, karltokig. Fetlagd och koppärrig var hon också. Hon skrev inget vidare heller men hon tog sig lite under sina sista år. Ett elakt epigram om henne av Kellgren bildar slutvinjetten över ”herdinnan i Norden”.

Gustaf Philip Creutz framställs som en sympatisk människa, social, vänlig och en duktig hantverkare när det gällde att rimma. Men Creutz saknade livserfarenhet och visste inte vad han skrev om när han t ex skrev om kärlek. Hans dikt blev därefter.

Gustaf Fredrik Gyllenborg får inget vackert eftermäle. Självgod, tarvlig som människa och obegåvad. Dessutom var han en ganska klen poet, oftast sövande tråkig. Kanske sant men man undrar bara: varför togs han med i urvalet?

Man skulle kunna vänta sig att den argsinte moralisten Stolpe inte gillar Bellman och finner hans motiv för låga och vulgära. Så är dock inte fallet. Sven Stolpe förstår och uppskattar Bellmans snille och är väl insatt i forskningen om Bellman. Kapitlet om Bellman är bokens bästa och man tycker sig faktiskt förstå den gamle rumlaren lite bättre (om han nu var en rumlare, det är också något som diskuteras). Det extatiska, ”den vilda yran” i hans bacchanaliska diktning ges en inträngande analys. Sven Stolpe lånar en del slutsatser från andra Bellmanforskare och är hederlig nog att attributera dessa slutsatser till rätt forskare.

Man kanske väntar sig att katoliken Stolpe skulle ogilla omstörtaren Johan Henrik Kellgren men så är det inte alls.

Stolpes skildring av Kellgren innehåller mycket intressant, bland annat iaktagelsen att Kellgren trots sin polemiska uppkäftighet ofta var lite feg. Han var dessutom rätt servil gentemot makten, inte riktigt den rabulist han gärna framställs som.

Kellgren var inte alltid så briljant, samarbetet med Gustav III avsatte inga lysande resultat, librettot till Gustaf Vasa är svagt. Han var naturligtvis bäst när han fick bestämma själv inte styras av kungen.

Kellgren var kvick och skrev träffande satirer men stor dikt var det sällan, det mesta han skrev var ganska obetydligt. Bland det som enligt Sven Stolpe är verkligt bra finns ”Den nya skapelsen”.  Stolpe har hos Kellgren funnit en andlig utvecklig under dennes sista sjukliga år, rent av ett öppnande mot gudstro. Man kan inte låta bli att undra om Sven Stolpes lite oväntade sympati för Kellgren hänger ihop med att båda hade tuberkulos. Sven Stolpe blev dock som bekant botad, Kellgren dog av sin.

Kan det vara så enkelt?

Sven Stolpe sätter Anna-Maria Lenngren högt. Han vet mycket om hennes barndom, som var olycklig. Intressant iaktagelse: hon är strängare mot kvinnor än mot män. Gamla kärringar avskyr hon, de är vidriga. Männen är på sin höjd lite löjliga.

Med de fattiga kunde hon visa ett sentimentalt medlidande men inget radikalt engagemang, kanske 1790-talets jakobinrädsla höll henne tillbaka. Stolpe diskuterar också hennes inställning att kvinnans plats är i hemmet och inte ägna sig åt politik och lärdom. Den kommer ju till uttryck ibland annat dikten ”Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon”. Råden är ”sannolikt uppriktiga” enligt Stolpe. Andra litteraturforskare har velat läsa in ironi i dessa åsikter. Tvärsäkra uppfattningar saknas inte i frågan. För egen del drömde hon dock om att slå världen med häpnad och ”alstra ett kväde som hopen förstummar”.

”Ett lyriskt geni.” Så beskriver Sven Stolpe Frans Michael Franzén. Och han var det nästan från början. Redan hans första dikt i Stockholmsposten 1793 ”Människans anlete” slår allt som tidigare skrivits på svenska.  ”Ingen mer än Bellman har varit i närheten av så lyrisk konst.”

Franzén har bland annat skrivit enastående bra dryckesvisor.

Som diktare gick han dock lite baklänges. Hans inspiration tröt, kanske ålade han sig för höga krav. Senare tog hans skaparkraft ny sats när han blev en av våra största psalmdiktare. Men då är vi inne i 1800-talet, ett sekel som vi inte intresserar oss för så mycket här.

Lasse Schulze