|
Ur Hovkrönikan året 1775 Claes Ekeblad skriver till sin älskade hustru på Stohla, Brita Horn, från Stockholm och hovet där han tjänstgör. Han längtar ständigt efter henne och hemmet men tvingas vara borta långa perioder. Dessa två är gifta och har ett ovanligt kärleksfullt äktenskap - något som inte var vanligt i denna tid. Här skriver han om händelserna vid Gustaf III:s hov. Brita Horn har själv tjänstgjort vid hovet men vill absolut inte tillbaka dit utan håller sig kvar på landet och på sina gods. Hon känner personerna han talar om ganska väl. Eva Löwen hade bl.a. varit föremål för den franske ambassadören baron de Breteuils kärlek. En kväll i september 1767 var hon inviterad på bal hos kronprinsen men gav återbud på grund av sjukdom, vilket ej hindrade mannen, riksrådet Ribbing att infinna sig. Vid supén blev han uppsökt av en lakej. Denne ville hämnas på grevinnan, emedan han fått bannor, och berättade att hon och Breteuil nu som bäst voro ensamma. Ribbing lämnade salen i raseri efter en formell ursäkt och överraskade paret. Han gav excellensen några örfilar och ville kasta ut honom genom fönstret, men efter att ha mutat domestikerna med några guldstycken lyckades Breteuil komma undan. Historien är betecknande för sederna och de ur breven anförda uppgifterna. Britta Horns väninnor voro, som vi sett, inga dygdemönster, snarare motsatsen, och om vi betänka att dessa högättade och högt uppsatta kvinnor lyste som hovets och societetens prydnader, måste vi erkänna, att kokokons moral haft goda representanter i Sverige. Deras huvudsakliga, om en enda intresse var erotiken under ytterst galanta former. Äktenskapet har, som i Frankrike, skänt dem friheten, Det vidgade fältet för deras äventyr. Deras evenemanger med erövringar och svartsjuka gåvo den full sysselsättning jämnte nonsens och futtigheter som smink, toraletter och lustbarheter, för att ej glömma accouchemangerna. Hovets amourösa krönika fortskrider som vanligt i ungefär samma hjulspår, enligt belysning Ekeblads brev den 28 augusti lämnar. Eva Löwen har aldrig haft en tillbedjare som unge Fersen. Han älskar henne passionerat. Men hans obetänksamhet och hans barnsligheter gäcka henne, så att hela hennes koketteri råkar i olag. Han är verkligen Lindor, som man är tvungen att förlåta allt, och jag tror även att hon gör det. Stackars Ugglan är sjuk. Ekeblad tror, att det kommer sig av hennes ställning som gammal ungmö fastän hon blott är 28 år, men hon misströstar om att bli gift. Ulla Fersen har blivit statsfru, oaktat makens protester. Hon hade i början ägnat sig åt lantlivet på ett skånegods och där gjort vackra framsteg som mor åt sina barn och husmor. Den råe och utsvävande mannen var ytterligt svartsjuk. Nu nödgades hon lämna barnen och sina sysselsättningar på landet för att leva skild från Höpken som ej var hovkavaljer, och när hon skriver till honom, måste hon dölja allt sådant som kunde väcka hans misstankar. Den firade hovfrökens återkomst blev som vi skola se, ödeesdiger för hennes äktenskap. Hur olyckliga äro ej dessa människor, tänker Ekeblad, hur olika honom och Brita. "De visa tydligt, hur farlig kärleken är, om den ej grundas på högaktning och ömsesidigt förtroende, och vilken martyr man blir, om man tvingas taga sin tillflykt till konstgrepp, att ljuga för varandra och dölja sina förehavanden. Jag begriper ej, hur det är möjligt att leva på det sättet utan att fullständigt mista kontenansen". Fortsöttning följer snart.... INFO Clas Julius Ekeblad föddes 1742 (död 1808), äldst i raden av åtta syskon och ende sonen. Han gifte sig 1775 med Brita Margareta Horn (1745-91), en sondotter till Arvid Bernhard Horn. De tre Gracerna var ett namn under vilket tre hovdamer vid Gustav III:s hov blev kända i historien. De tre hovdamerna var Ulla von Höpken, Augusta Löwenhielm och Lovisa Meijerfeldt, som under 1770-och 1780-talet var välkända för sin skönhet och sina kärlekshistorier. Namnet kom från gracerna ur den grekiska mytologin. De tillägnades en berömd dikt av Johan Henric Kellgren; »Gracernas döpelse». Vill du läsa mer så är utdraget ur "Vid hovet och adelsgodsen" av Nils Erdman, Stockholm 1926. |