Den svenske profeten Swedenborg

av Tommy Hansson

​

​

Det troligen mest kända porträttet av Emanuel Swedenborg med sitt storverk Arcana Caelestia

​

​

En av 1700-talets svenska giganter är ovedersägligen Emanuel Swedenborg (1688-1772). Han har med sin religiösa skriftställning under mer än två sekel påverkat människor av olika slag, såväl mer eller mindre kända kulturpersonligheter som vardagligt folk. Till dem som stimulerats av Swedenborgs författarskap hör Immanuel Kant, Benjamin Franklin, August Strindberg, Charles Baudelaire, Honoré de Balzac, Fjodor Dostojevskij, Nikolaj

Berdjajev, Helen Keller, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Ekelund och Lars Gyllensten. För att nu bara nämna några.

   Emanuel Swedenborg föddes den 29 januari 1688 som son till den berömde psalmisten och så småningom domprosten, teologie professorn och Skara-biskopen Jesper Swedberg och dennes maka Sara, född Behm. Den unge Emanuel, som tillsammans med sina syskon blev adlad 1719 som ett ärebevis åt fadern, skulle snart slå världen med häpnad genom sin unika begåvning inom samtidens snart sagt alla vetenskapliga discipliner – mekanik, matematik, astronomi, anatomi, filosofi etcetera.

   I likhet med många andra begåvade ynglingar företog han från tidig ålder resor i utlandet, något som förde honom i kontakt med flera av dåtidens storheter och som skulle ge honom en lärdom och erfarenhet som han under hela sin levnad ständigt kunde falla tillbaka på.

​

   Av sin vän och gynnare Carl XII – som Swedenborg senare skulle komma att omvärdera i negativ riktning – utnämndes han till assessor i Bergskollegium, och det var en allmän uppfattning inom vetenskaps- och forskarvärlden att den unge Swedenborg hade alla förutsättningar att göra sitt land ovärderliga tjänster. Svenska vetenskapsakademien har också bekräftat Swedenborgs storhet som banbrytande innovatör genom att i början av 1900-talet hedra sin forne medlem genom att ge ut en betydande del av hans vetenskapliga verk i praktupplaga.

​

   För att bara nämna ett av otaliga exempel så var Emanuel Swedenborg först med att hävda, att den grå materien på hjärnans yta som kallas hjärnbarken var centrum för människans psykiska funktioner: medvetande, fattningsförmåga, tankar, sinnesförnimmelser. Efter en omfattande utlandsresa blev Swedenborg redaktör för tidskriften Daedalus Hyperboreus samt assistent åt den berömde mekanikern och uppfinnaren Christopher Polhem. Swedenborgs roll i umgänget med Polhem har av Lars Bergqvist, i dennes magistrala Swedenborg-biografi Swedenborgs hemlighet (Natur och Kultur 1999), beskrivits som ”trollkarlens lärling”.

​

   Swedenborg hade dock reservationer mot sin store arbetsgivare och lärare. Bergqvist skriver: ”Felet med Polhem var detsamma som han funnit hos filosofen Christian von Wolff, noterade han. Ingen av dem kunde tänka annat än materiellt. De kunde ej tänka utan referens till rum, tid och människor. De kunde aldrig lära sig det andliga språk som talades i himlen, och som var förståeligt endast för den andliga inre människan.”

   Ty det är framförallt Swedenborgs märkliga insikter i översinnliga och andliga ting som gjort honom ryktbar för eftervärlden. Även här gick han till verket med vetenskapliga ambitioner och stor grundlighet. Det skall också sägas att Emanuel Swedenborg är den ende svensk som givit upphov till en världsomspännande kyrklig rörelse, Herrens Nya Kyrka, vilken uppstod efter profetens död på 1780-talet och som i dag finns representerad i alla världsdelar. Det råder dock delade meningar om det var Swedenborgs vilja att en ny kyrka skulle skapas i hans namn.

   Det väckte stor sensation i Stockholm när det blev känt att den firade forskaren och vetenskapsmannen tillika adlige riksdagsledamoten, assessor Emanuel Swedenborg, ansåg sig stå i förbindelse med avlidna människor vilka nu befann sig i den andliga världen. Från och med år 1736 hade nämligen Swedenborg, med utgångspunkt från en period av förtvivlat sökande efter tillvarons hemligheter, upplevt mångahanda ting av märklig karaktär vilka de flesta menade vara ”inbillning” eller i bästa fall ”oförklarligt”. Den berömde skalden Johan Henric Kellgren satiriserade elakt över Swedenborg och präntade ner sin kända mening ”Man äger ej snille för det man är galen”. Swedenborg lät sig inte bekomma, utan för honom var saken fullkomligt klar – hans andliga sinnen hade öppnats med resultatet, att han var i stånd att umgås med de hädangångnas själar.

   Det var i april 1745 som Swedenborg, vid 57 års ålder, hade den stora vision – han upplevde ett personligt möte med Jesus Kristus – vilken kom honom att ge upp den vetenskapliga banan för att i stället helt ägna sig åt studiet av den andliga tillvaron och Bibelns förborgade mening. För detta syfte använde han hela sin tid och alla sina ekonomiska resurser, vilka inom parentes sagt var ansenliga. Detta var nu inte så egendomligt som man i förstone skulle kunna förmoda. Som en röd tråd genom Swedenborgs hela forskarbana hade nämligen gått en strävan efter att utröna sambandet mellan materien och den mänskliga själen.

Swedenborg var övertygad om att han av Försynen begåvats med ett gudomligt uppdrag vilket hade bekräftats genom det omvälvande mötet med Jesus Kristus. Förutom att utforska tillvaron efter den fysiska döden skulle han förklara Bibelns innersta mening, blottlägga dess symboliska betydelse och därmed befria den kristna världen från dess fariseiska bokstavsslaveri. Så uppstod Swedenborgs berömda korrespondenslära: varje mening, varje ord i Den heliga skrift hade en inre, djupare betydelse.

​

   Emanuel Swedenborgs storverk blev Arcana Caelestia (Himmelska hemligheter), som är en systematik över det av författaren uppfattade tillståndet i himmelen respektive helvetet. En sammanfattning av detta mammutverk omspännande åtta volymer var Himlen och helvetet, som hade den för swedenborgska förhållanden ringa omfattningen av 450 sidor. Ett år före sin död lät vidare Swedenborg, då bosatt i London, publicera det 1000-sidiga verk som fått den svenska titeln Den sanna kristna religionen (Swedenborg skrev genomgående på lärdomsspråket latin, men hans skrifter har översatts till de flesta språk inklusive svenska).

​

   Det bör framhållas att Swedenborg förkastade den gängse uppfattningen om himmelen som en plats där alla goda människor dvaldes i evig lycksalighet och helvetet som den håla dit alla onda individer förpassades utan pardon. Det fanns, menade författaren, olika grader i de respektive destinationsorterna. Bestämmelseorten avgjordes av i hur stor utsträckning man i jordelivet älskat Herren och tjänat sin nästa. Swedenborg vände sig uttalat mot den lutherska dogmen om att ”tron allena” – eller ”stortron”, som Swedenborgs fader Jesper Swedberg uttryckt saken – räckte för att nå den gudomliga saligheten. Det primära i Swedenborgs perspektiv var att utföra goda gärningar, ett synsätt som i hög grad förargade det samtida prästerskapet.

   När den svenske pastorn i London anlände till den svenske siarens dödsbädd 1772 envisades denne med att Swedenborg på sitt yttersta borde avsäga sig sin ”villolära”. På detta skall Swedenborg ha genmält. ”Så sant Ni ser mig här för Era ögon, så sant är ock allt vad jag har skrivit, och jag hade kunnat säga mer, om det varit mig tillåtet. Ni skall en gång i evigheten få bekräftelse därpå.” En förklaring till den swedenborgska förmågan att se det andra inte såg kan möjligen vara den speciella andningsteknik han hade tillägnat sig från tidiga barnsben och som Bergqvist skriver en hel del om. Han kunde under längre perioder nästan helt hålla andan samt variera andningens rytm, något han hade gemensamt med otaliga av österlandets yogis.

   Swedenborg menade sig också helt kunna frigöra sig från sitt kroppsliga jag och under vissa tider med sitt andliga jag vara närvarande i den andliga världen – det var då han ägde förmågan att umgås med de dödas andar. Det hörde i sammanhanget till Swedenborgs egenheter, att han i den andliga tillvarons himmel kunde möta personer han beundrat i det jordiska livet – såsom den franske kungen Ludvig XV – medan han i helvetet stundom träffade på personer han hade avskytt, exempelvis Carl XII.

​

   Emanuel Swedenborg har genom årens lopp blivit föremål för de mest skiftande bedömningar. Alla har erkänt hans vetenskapliga snille, och det är omvittnat att han var en högst balanserad och älskvärd person vilken parallellt med de andliga odysséerna med bravur från sin position i Riddarhuset presenterade framsynta och jordnära förslag inför rikets ständer; han tillhörde det konservativa Hattpartiet. Det finns också de som hävdat att han var spritt språngande galen.

​

   Den framstående psykiske forskaren F. W. H. Myers har avlevererat detta omdöme:

   ”Swedenborg var den förste för vilken den osynliga världen framförallt tedde sig som ett lagbundet rike, ett område som inte bara består av vaga känslor eller stillastående tillbedjan, utan där det sker alldeles bestämda framsteg – i överensstämmelse med lagarna för orsak och verkan – som är resultatet av strukturella lagar för liv och sammanhang.”

Denna skiss över en tänkt flygmaskin bär Swedenborgs signum