Den komplicerade diktatorn Reuterholm

av Tommy Hansson

Det har sagts om Gustaf Adolf Reuterholm (1756-1813) att han på sin tid var Sveriges mest hatade man. Reuterholm var en fattig finlandssvensk adelsman som, genom tillfälligheternas spel, under nästan fem år enväldigt kom att styra Sverige i sin egenskap av ledare för Gustaf IV Adolfs förmyndarregering i slutet av 1700-talet.

Reuterholm, bland annat kallad en "despotisk medelmåtta", utsattes för en monumental smutskastning sedan han avgått som Sveriges främste makthavare år 1796 och lämnat plats för Gustaf IV Adolf. Att Gustaf Adolf Reuterholm var en komplicerad person står utom allt tvivel. John Chrispinsson har i boken G. A. Reuterholm. Den gråtande diktatorn (Prisma 2008, 300 sidor) tecknat en mångfacetterad bild av Reuterholm.

Det märkliga med Gustaf Adolf Reuterholm var att han inte ägde någon formell makt. Han uppbar ett ämbete som enligt modern terminologi motsvarar generaldirektör i ett statligt verk. Ändå hade han nära förbindelser med de tre svenska konungarna Gustaf III, Gustaf IV Adolf och Carl XIII, och inte bara det: han lyckades även skrämma upp en fjärde svensk monark, Carl XIV Johan, samt på ett obesvärat sätt fraternisera med internationella storheter såsom drottning Marie Antoinette i Frankrike, kejsarinnan Katarina den stora av Ryssland, kejsar Leopold av Österrike och konungen av Neapel.

Allt detta visar med eftertryck att 1700-talet var ett synnerligen internationellt århundrade, långt innan den Europeiska Unionen var påtänkt. Inte bara kungar utan också medlemmar av adeln och höga ämbetsmän umgicks som den naturligaste sak i världen med sina jämlikar i andra europeiska länder. När det gäller Reuterholm så var han för sin tid ytterligt berest.. Chrispinsson frågar sig a propos detta:

"Hur lyckades han få se allt i Europa: Vesuvius vulkanutbrott och Mont Blancs glaciärer, lyxiga fester i S:t Petersburg, lynchningar och avhuggna huvuden på pikar i Paris, Berlins panik inför Napoleons armé, konsten i Venedig, Florens, Pompeji, Dresden, Bryssel, Prag och Mozarts nya opera?"

För att få svar på dessa och andra frågor har Chrispinsson rannsakat källor i Riksarkivet och i Frimurarnas arkiv som bland annat består i Reuterholms egna journaler och tusentals brev. Enligt författaren är historien om Gustaf Adolf Reuterholm en berättelse om "spöken, religion, ömhet, kärlek, krig, kriminalitet, spioner, kidnappningar, men framför allt kampen om makten över ett land och över dess sinnen?".

Gustaf Adolf Reuterholm föddes på gården Svidja i Sjundeå i den östra rikshalvan, det vill säga Finland. 1765-69 bor han tidvis i Stockholm, där fadern Esbjörn Christian Reuterholm (1710-73), tillhörig partiet Mössorna, är riksråd. 1769 skrivs Gustaf Adolf in vid Uppsala universitet för att studera juridik. 1772 häktas fadern i samband med Gustaf IIIs oblodiga statskupp och dör året därpå. Den yngre Reuterholm strävar, likt många andra inom adeln, att bli militär men finner att han passar föga för detta yrke. 1777 blir han i stället hovjunkare hos Gustaf III samt ledamot i borgrätten.

1778 blir Reuterholm kammarherre hos drottning Sofia Magdalena och kommer snart in i kretsarna kring kungens bror, hertig Carl, den blivande Carl XIII vilken var en ivrig frimurare. Även Reuterholm blir frimurare och bedriver studier i "hemliga vetenskaper". Hans liv är rikt på andliga upplevelser inklusive spöksyner. 1785 blir han ansvarig för frimurarnas hemliga handlingar. Året därpå söker han förgäves tjänsten som hovkansler men blir däremot ledamot av generaltullsdirektionen. 1788 startar Gustaf III krig mot Ryssland och Reuterholm blir politisk rådgivare åt hertig Carl. Han anses emellertid obekväm och tvingas i exil i Paris under den blodiga Franska revolutionen; han erfar en mystisk andlig upplevelse i Avignon.

Därpå reser Reuterholm runt i Italien och mottas bland annat i audiens hos påven Pius VI innan han återvänder till Sverige. Han misstros emellertid av kungen och går ånyo i exil. Han träffar kejsar Leopold i Prag och gör en ny resa till Italien.

Sedan Gustaf III mördats genom en vittförgrenad sammansvärjning inom adeln kan Reuterholm återvända till Sverige utan risk. Han blir president i kammarrevisionen och 1792 i praktiken Sveriges styresman med diktatoriska befogenheter under kungasonen Gustaf Adolfs omyndighetstid.

Hur kunde då den förhållandevis obemärkte Gustaf Adolf Reuterholm bli Sveriges diktator och mest avskydde man vid endast 36 års ålder?

Svaret står att finna i att den mördade kungens bror, hertig Carl, hyste ett mycket stort förtroende för Reuterholm, grundlagt icke minst genom deras samvaro i frimurarsammanhang. Reuterholm förlitade sig desslikes på två andra bemärkta personer, frimurarvännen Carl Jöran Bonde samt Sveriges Paris-ambassadör Erik Magnus Staël von Holstein. Dessa tre sammanstrålade i Reuterholms hem på Regeringsgatan i Stockholm och beslöt att kväva en befarad gustaviansk resning i sin linda.

Gustaf IIIs gunstling, finlandssvensken Gustaf Mauritz Armfelt, flydde till kontinenten och utsågs omsider till svensk ambassadör vid de italienska hoven, där han inte kunde hota den nya regimen. En mängd andra med "fel" sympatier skickades utomlands för att inte kunna ställa till besvär för Reuterholm och hans meningsfränder. Inom kort var Bonde och Staël von Holstein borta ur bilden varför Gustaf Adolf Reuterholm var ensam herre på täppan.

"I praktiken blev Reuterholm Sveriges diktator", skriver John Chrispinsson. Av dem som tyckte illa om honom, och de var många, gick han under benämningen "Storvesiren" eller "den svenske Robespierre". Bland de första uppgifter Reuterholm måste ta itu med var hur de ansvariga för mordet på Gustaf III skulle behandlas.

"Reuterholm fann en mästerlig politisk formel", framhåller Chrispinsson. "Han skrev en deklaration där regeringen sade sig skärpa straffen. De dömda borde få ett straff värre än döden, de skulle förvisas ur riket, aldrig mer få träffa släkt och vänner på hemorten. Mitt i natten, för att inte orsaka upplopp i Stockholm, fördes de benådade kungamördarna i expressvagnar till gränsen mot Danmark. (?) Av tvåhundra misstänkta och fyrtio häktade blev en avrättad och fyra förvisade. Några fick lindriga fängelsestraff, en sågs exempelvis flanera fritt på Uppsalas gator."

Gustaf Adolf Reuterholm är måhända mest känd för att ha skapat en effektiv och vittförgrenad hemlig polis med uppgift att noga hålla efter alla som kunde anses hota den rådande regimen. Han byggde därvidlag vidare på den grund som Gustaf III skapat genom att inrätta sin hemliga polis 1776. Om Reuterholms finmaskiga underrättelsenät finns detaljerad information i arkiven.

Men lika snabbt som han uppstigit till maktens tinnar, lika snabbt föll han från desamma. Bara några timmar efter Gustaf IV Adolfs myndighetsdag den 1 november 1796 ? han fyllde då 18 år - befann sig den forne diktatorn vara varg i veum som få ville veta av. Någon förlängd maktställning eftersträvade han icke ? han ansåg att makten trugats på honom och ville nu, sedan han blivit privatperson, dra sig tillbaka.

Efter sin tid vid makten lever Reuterholm först i ett slags inre exil och bor hos släktingar på olika håll i Sverige. 1801-10 lever han ett kringflackande liv i Tyskland och är tidvis bosatt i Berlin. Hans försök att få kontakt med den forne nära vännen, numera konungen Carl XIII, går om intet. Ingen vill veta av honom. Han planerar att flytta till fädernegården Svidja i Finland men dör i Slesvig i ett slaganfall den 27 december 1813 i en ålder av 57 år. Han begravs omsider i Strängnäs domkyrka 1821.

Gustaf Adolf Reuterholm var en komplicerad person som har kallats allt möjligt: despot, skrupelfri, obetydlig, pedant, trångsynt, hätsk, obeslutsam, misstänksam, högfärdig, ärelysten, bitter, hatfylld, girig, ljusskygg, bigott, småskuren, feg, alldaglig, självupptagen, skenhelig, skurkaktig, dåre, burdus, fåfäng, egenkär, nyckfull, medelmåttig, långsint, osmidig, obalanserad, opportunistisk, fäaktig, reaktionär, våldsam, bitter, hätsk, högljudd, nedrig, omoralisk etcetera. Han gifte sig aldrig och förefaller, enligt Chrispinssons skildring, ha haft föga intresse för kvinnor. Några av hans många och ofta sentimentala brev till manliga vänner kan tyda på att han var homosexuell. Något som flera personer i hans bekantskapskrets bevisligen var.

Det må vara hur det vill med den saken, faktum kvarstår: Gustaf Adolf Reuterholm är en av de mest fascinerande personligheterna i vår 1700-talshistoria.