Den frihetstida hårdingen Carl Otto Lagercrantz av Tommy Hansson Carl Otto Lagercrantz (1683-1746) har främst gått till eftervärlden som officeren som med hård hand slog ner bondeupproret Stora daldansen i Stockholm kring midsommar 1743. Han var också en av de ränkmakare som verksammast bidrog till den olycksaliga krigsförklaringen mot Ryssland 1741. Carl Otto Lagercrantz var son till den omfångsrika Lagercrantz-ättens upphovsman Magnus Gavelius (1648-93) och dennes hustru Anna Maria Sneckenberg. Han kom tidigt i krigstjänst under konung Carl XII:s polska fälttåg samt deltog under Magnus Stenbock i slagen vid Helsingborg 1710 och Gadebusch 1712. Stridserfarenhet hade denne Lagercrantz även från Spanska tronföljdskriget, där han tjänade under den franske marskalken Claude Louis Hector de Villars i bland annat slaget vid Malplaquet. Lagercrantz utnämndes till ryttmästare i Västgöta kavalleri 1710 och avancerade därefter 1712 till major och 1721 till överstelöjtnant. 1731 föredrog han att ta avsked från armén sedan han av konung Fredrik I blivit utlovad befattningen som kommendant vid Marstrands fästning. Medan konungen befann sig utomlands gick dock kommendanttjänsten till en annan, och Carl Otto fann sig hastigt och mindre lustigt stående på så kallad bar backe. Han fann sig dock snabbt och gav sig politiken i våld, vilket ledde till att han 1734 invaldes i det mäktiga sekreta utskottet. Omkring sig samlade Lagercrantz ett gäng entusiastiska, adliga anhängare vilka spefullt kallades ”Lagercrantz frikår”. Om denna illustra samling skrivs det på följande sätt i Svenskt biografiskt handlexikon (1906): ”…hvilka ej blott röstade i enlighet med hans ansvisningar, utan oftast med skrik, buller och hotelser anföllo och nedtystade dem, som voro af motsatt tanke.” Om Lagercrantz själv läser vi i Wikipedia: ”Han var skicklig talare och blev snabbt en av Hattpartiets verksammaste hantlangare och bidrog verksamt till mössrådets störtande 1738-39.” Älvsborgs regementes uniformering
under slaget i Helsingborg 1710.
1739 blev Carl Otto Lagercrantz chef för Älvsborgs regemente. Den 19 juni samma år mördades major Malcolm Sinclair (1690-1739), ett svenskt sändebud som skickats på diplomatiskt uppdrag till Osmanska riket för att förhandla om en eventuell anti-rysk allians, av rysk militär utanför staden Breslau. Mordet på Sinclair fick Anders Odel att författa den legendariska Sinclairsvisan i 90 verser, vilken kom att fungera som ett viktigt propagandaredskap för dem som ville ett revanschkrig mot Ryssland. (Sinclair själv hade varit i rysk fångenskap efter det svenska nederlaget vid Perevolotjna 1709 och inte återvänt till Sverige förrän 1722). Lagercrantz tillhörde föga oväntat de mest aktiva krigshetsarna och utnämndes, sedan kriget startat, till befälhavaren Charles Emil Lewenhaupts närmaste rådgivare. 1742 skickades Lagercrantz till Moskva för underhandlingar sedan ryssarna sagt upp det framförhandlade stilleståndsavtalet. Han överskred dock sina befogenheter genom att engagera sig till förmån för hertig Carl Peter Ulriks av Holstein-Gottorp val till svensk tronföljare efter den barnlöse Fredrik I. När han återkom till Sverige fängslades han på Lewenhaupts initiativ men blev snart frisläppt. Den tyske hertigen Carl Peter Ulrik (1728-62), som var Carl XII:s systersonson, blev som bekant inte svensk tronföljare men däremot rysk tsar under namnet Peter III; han mördades dock redan efter ett drygt halvår på kejsartronen, med all sannolikhet på anstiftan av sin gemål, den blivande drottning Katarina den stora. Låt oss här stanna upp ett slag för att överblicka Carl Otto Lagercrantz personlighet. Det torde redan ha framgått att han var en ganska makthungrig och självsvåldig herre som på intet sätt drog sig för drastiska medel för att få sin vilja igenom. Svenskt biografiskt handlexikon karaktäriserar honom på följande sätt: ”Han hade också åtskilliga egenskaper, ägnade att föra honom till inflytande. Sålunda besatt han en ej ringa grad av vältalighet, som visserligen var rå, men skarp, liflig och träffsäker. I val af medel var han allt utom noggrann och älskade att slå omkring sig med låtsad kännedom om de mest djäfvulska komplotter från motståndarnes sida för att på ett dylikt sätt bearbeta tveksamma anhängare, utan att i många fall de ringaste tillstymmelser till rättvisa lågo till grund för de på heder och ära gående beskyllningarna. Han var städse bland dem, som tillstyrkte de våldsammaste åtgärderna.” |
|
Under riksdagen 1742-43, som naturligtvis till stor del upptogs av kriget mot Ryssland, var Lagercrantz i farten och ”bidrog vid dess slut genom som vanligt hetsiga och mindre samvetsgranna utgjutelser till Lewenhaupts och Buddenbrocks ofärd.” De höga militärerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock blev syndabockar för krigsnederlaget och avrättades 1743. Så kom det bondeuppror som tvivelsutan missvisande kommit att kallas Stora daldansen. Bakgrunden till upproret var att dalfolket ville se en dansk prins som tronföljare, under det att de högre stånden förordade den tyske furstbiskopen Adolf Fredrik (1710-71) som också var Rysslands val. Över 4000 uppretade bönder från Dalarna anlände till Stockholm den 20 juni 1743. En del bedömare menar att det kunde ha blivit revolution i Sverige om dalkarlarna haft en kraftfull ledare; upprorsmakarna hade stort stöd från Stockholms befolkning och även bland de trupper som vaktade kungens slott. Medan regeringen gjorde sken av att förhandla med dalkarlarna rekvirerade man i hemlighet militär förstärkning. Trupper från Älvsborgs regemente gick under Lagercrantz ledning till attack mot rebellerna genom att öppna eld med artilleri och genomföra en blodig kavallerichock. Inalles dödades minst 140 upprorsmän och skadades ett par hundra. Några av ledarna halshöggs medan andra fängslades på livstid – vilket i praktiken inte blev särskilt långt med tanke på de omänskliga förhållandena i dåtidens fängelser – eller piskades. Återstoden tvingades marschera hem till Dalarna barhuvade och barfota i sommarhettan. Väl hemkomna blev dalmännen utskällda efter noter av Carl Otto Lagercrantz: ”Horungar äro ni, icke redliga dalkarlar. Var är nu eder heder, eder ära, vilken edra förfäder så dyrt förvärvat och varigenom alla tiders krönikor vittna? Om ni försöker en gång till skall jag komma med några tusenden finnar och ryssar och på det sättet förmå eder att tjäna Gud och konungen.” Stora daldansen var alltså långt ifrån det muntra upptåg som namnet förefaller antyda. Det var i realiteten fråga om en grym massaker orkestrerad av en man som inte var känd för att lägga fingrarna emellan. Säkerligen var den också nödvändig för att behålla det svenska riket intakt. Om dalmännen hade segrat och lyckats få igenom att en dansk blev svensk kronprins i stället för den av den ryska tsaritsan Elisabet förordade kandidaten, hade det kunnat få förödande konsekvenser. Sverige hade sannolikt ockuperats av ryska trupper för obestämd tid framöver och dessutom förlorat en tredjedel av sitt dåvarande territorium, det vill säga Finland. Min samlade bedömning är mot denna bakgrund att Lagercrantz upprensningsaktion i Stockholm var ofrånkomlig och nödvändig för rikets bestånd. Förvisso kan han kritiseras för att ha gått för hårt fram, men att ansvariga myndigheter såg mycket allvarligt på bondeupproret 1743 framgår med full tydlighet av de drakoniska straffen för upprorsledarna.  Adolf Fredrik, svensk konung 1751-71, utsågs efter ryska påtryckningar till svensk tronföljare. Som det nu blev fick Sverige, trots sitt krigsnederlag, behålla Finland förutom en liten del i sydost. Att sedan Danmark vägrade acceptera Adolf Fredrik som svensk tronföljare var något man fick ta. 66 års senare skulle emellertid den finska riksdelen för alltid gå förlorad efter Sveriges nederlag i Finska kriget 1808-09. Kriget 1741-43 har i finsk historia kallats ”lilla ofreden” och markerar också begynnelsen av tanken på Finland som en fri och självständig nation. När Sverige till sist förlorade Finland var Carl Otto Lagercrantz förstås sedan länge död och begraven. Han dog 1746 på Sannarps säteri i Halland som han inköpt 1721. Han hade två döttrar tillsammans med sin hustru Anna Kristina Silfwerskiöld vilken han äktat 1712. De nuvarande medlemmarna av den synnerligen talrika ätten Lagercrantz räknar sitt ursprung tillbaka till Carl Ottos yngre broder Jakob. |
