Att mäta världen

När vi idag går till affären för att köpa fyra meter tyg eller två kilo potatis, kan vi vara rätt så säkra på att det är just en fyra meter tyg eller två kilo potatis vi köper – om inte annat kan vi kontrollera detta med måttband eller våg när vi kommit hem. Det var dock ingen självklarhet för några hundra år sedan då det inte fanns några enhetliga eller standardiserade måttsystem som kunde tjäna som rikslikare. Sätten att mäta längd, volym, tyngd, areal m.m. varierade ofta från en ort till en annan. Under tidigare epoker var det inget överhängande problem men under 1700-talet blev det ett tilltagande bekymmer i många länder där ofta en medeltida anarki rådde, inte minst i Frankrike. Detta försvårade utvecklingen av både handel och näringsliv i en annars expansiv period i Europas historia.

För att ta ett exempel; om en skräddare i Paris beställde några alnar sidentyg från Lyon, så uppgav han önskad längd såsom man mätte i Paris men han kunde få tyget levererat enligt de mått som användes i Lyon. Ibland kunde skillnaden vara högst avsevärd. Detta förhållande gällde praktiskt taget allt som kunde mätas och i det förrevolutionära Frankrike uppskattar man att det fanns drygt 200.000 olika sätt att mäta. Ofta fanns de lokala måttenheterna tillgängliga på någon offentlig plats, t.ex. invid rådhuset eller i stadsporten för att man lätt skulle kunna kontrollmäta det man köpt på marknaden. Försök gjordes med olika omvandlingstabeller men det var en droppe i havet.

Inte nog med detta, måtten varierade också beroende på vad man ville mäta. Ett skålpund socker och ett skålpund vete behövde faktiskt inte väga lika tungt i vågskålen. Om vi idag köper en bit mark får vi vanligtvis arealen angiven i kvadratmeter, hektar eller något annat ytmått. I ett huvudsakligen agrart samhälle föredrog man ofta att istället ange hur många dagsverken som krävdes för att bearbeta marken eller hur mycket utsäde som gick åt för att beså den. Det är inte så ologiskt som det låter eftersom den typen av kunskap var mer relevant för de som odlade marken än att känna till hur stor ytan är. Denna mångfald av måttenheter försvårade naturligtvis långväga handel samtidigt som den gynnade lokala producenter som inte behövde bekymra sig om konkurrens från mer avlägsna delar av Frankrike

.

"Alnmått finns i trä eller metall. De är oftast utförda som smäckra graderade käppar, avslutade med ett handtag med en upphängningsögla."

"Alnen mätte 59,3 dm, och kan sedan vara indelad i fot, kvarter och verktum... varje stad skulle utse en edsvuren tillverkar av alnar... och förse dem med sitt och stadens märke."

På högsta ort väcktes till sist frågan om att i upplysningens tecken ge mänskligheten ett enhetligt måttsystem och ansvaret föll på den kungliga vetenskapsakademien. Man skulle börja med  längdmåttet, nämligen den s.k. metern som skulle härledas ur jordens omkrets. Att göra t.ex. Parismåtten till normerande för hela riket var något som aldrig skulle accepteras i övriga Frankrike. Metern borde däremot uppfattas som neutral. Det nya universalmåttet skulle utgöra en tio miljondel av avståndet mellan ekvatorn och nordpolen. För detta ändamål behövdes omsorgsfulla mätningar göras av jordytan. Sådana hade gjorts tidigare under 1700-talet. För svenskt vidkommande kan nämnas Maupertuis expedition i Lappland i slutet av 1730-talet varefter man bl.a. kunde påvisa att jorden var tillplattad vid polerna och Cassini hade mätt Parismeridianen redan på 1740-talet. Ett halvsekel senare hade instrumenten och mättekniken förfinats och de gamla resultaten var inte tillräckligt exakta.

Det var aldrig fråga om att mäta upp hela jordklotet utan det räckte med en tillräckligt lång sträcka. Sträckan skulle följa Parismeridianen d.v.s. den longitud som skar huvudstaden från norr till söder. Tekniken bestod i att dela upp avståndet mellan Engelska kanalen och Pyrenéerna i en serie gigantiska trianglar som fick mätas upp allteftersom, något som skulle ta sammanlagt sju år att genomföra. För observationerna utnyttjade man så långt som möjligt naturliga höjder i landskapet eller höga byggnader som kyrktorn eller liknande.

För att göra det enklare, delades sträckan upp i två etapper som de båda astronomerna  Jean-Baptiste Joseph Delambre och Pierre-Francois André Méchain fick ansvara för. Delambre fick på sin lott den betydligt längre norra sträckan medan Méchain fick det kortare södra avsnittet som emellertid bjöd på fler utmaningar inte minst för att meridianen sträckte sig över Pyrenéerna vidare in i spanska Katalonien. Både Méchain och Delambre åtföljdes av en skara medhjälpare. Den dyrbara mätutrustningen transporterades med häst och vagn.

    Jean-Baptiste Joseph Delambre   Pierre-Francois André Méchain

Även om det inte handlade om någon expedition till exotiska delar av världen, är det idag svårt att föreställa oss de ansträngningar och vedermödor som krävdes för att metodiskt mäta sig igenom Frankrike från norr till söder. Dåliga vägar och fientlig lokalbefolkning var snarast regel än undantag.

Projektet var kraftigt försenat och när expeditionen till sist fick grönt ljus så befann sig Frankrike i ett inrikespolitiskt kaos tillföljd av händelserna 1789. När Delambre och Méchain gav sig iväg från Paris hade de med sig ett antal rekommendationsbrev undertecknade av Ludvig XVI för att underlätta kontakterna med myndighetspersoner på landsorten. Hösten 1792 avsattes kungen under dramatiska former och Frankrike bytte statsskick. Istället för dörröppnare blev med ens de kungliga rekommendationsbreven en veritabel livsfara för Méchain och Delambre.

Trots alla de motgångar som drabbade dem fortsatte Méchain och Delambre oförtrutet de omständliga mätningarna i övertygelsen om att deras arbete en dag skulle bidra till mänsklighetens fromma. Den nya politiska ledningen i Paris var opålitlig och det krävdes inte särskilt mycket för att råka i onåd vilket i praktiken ofta betydde giljotinering. Den franska vetenskapsakademien var splittrad. Många vetenskapsmän hyllade den nya politiska ordningen och såg i den ett förkroppsligande av upplysningens idéer omsatta i politisk realitet. Likväl var det många medlemmar som såg med misstro på den nya regimen och dess vilja att stödja vetenskap och forskning. Åtskilliga ledamöter i akademien hade också l’ancien régime att tacka för sin karriär och fruktade med rätta de nya makthavarnas avsikter.

Trots den för tiden häpnadsväckande noggrannhet med vilken mätningarna gjordes, upptäckte Méchain till sin fasa att det var något som inte stämde, ett litet fel hade smugit sig in som nära nog knäckte hans mentala hälsa! Det visade sig att den meter man räknat ut - d.v.s. en tio miljondel av avståndet mellan ekvatorn och nordpolen - var något för kort, futtiga 0,2 millimeter; tjockleken på ett ihopvikt pappersark! Det var inget som avslöjades och det kulle dröja länge innan man fann orsaken. Det var inget fel i mätningarna utan i själva verket var det Naturen som spelade forskarna ett spratt. Idag vet vi nämligen att vår planet inte är så rund som man skulle tro utan den är snarast lite bucklig som en gammal apelsin. Jordskorpan har sjunkit in på vissa ställen och buktar ut på andra. Delambre och Méchains mätningar var egentligen alldeles för exakta för en Natur som plötsligt inte visade sig vara så perfekt som vetenskapen önskade.

Mathias Henricson