Rysshärjningarna 1719:Södertälje brändes, Stockholm klarade sig av Tommy Hansson Åren 1719-1721 förhärjade Rysslands flotta den svenska Östersjö-kusten från Valdemarsvik i söder till Piteå i norr. Enbart under juli och augusti 1719 nedbrändes mellan Norrköping och Gävle sju städer, tio större bruk samt tusentals gods och gårdar. Cirka 20 000 människor blev hemlösa. Bland de drabbade städerna märks Södertälje. Stockholm undgick dock påhälsning. Rysshärjningar var ett led i Tsarrysslands strävanden att nå en för det egna riket så fördelaktig fred som möjligt i Stora nordiska kriget samt troligen också att få revansch för de svenska härjningarna i Ukraina under Carl XII. Trots de förödande plundringarna lyckades dock ryssarna aldrig skada eller erövra den svenska huvudstaden, varom mer nedan. Ett typexempel på hur det kunde gå till var Södertälje. Stora nordiska krigets utbrott år 1700 var till en början gynnsamt för staden, som var Södermanlands främsta hamnstad. Bland annat tog skjuts- och gästgiveriverk-samheten ordentlig fart plus att de så kallade stapelvarorna öl och bröd fick god åtgång bland de soldater som hade vägarna förbi. En nackdel var de höjda skatterna till kronan. Den goda krigskonjunkturen var dock kortvarig. Svårigheterna började torna upp sig redan 1703, då staden inte längre orkade betala de höga krigsskatterna och krav på utskrivning av borgare i staden. Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1708 blev läget desperat och två år senare kom pesten: hög som låg drabbades. Borgmästaren Hans Scharff var en av de första som dukade under för den fruktade sjukdomen. Enligt ögonvittnen såg Södertälje i detta läge ut som en spökstad. Hattmakare dömd till döden 1713 inkvarterades överste Hans von Fersens ståndsdragoner i staden, vilket ledde till stort missnöje – soldaterna företog en mängd övergrepp mot stadens invånare och kom att ses som ett veritabelt plågoris. I pestens följe kom även zigenare, men deras närvaro blev tämligen kortvarig. Således heter det i Södertälje stads historia, del I, i Sven Ingemar Olofssons text: ”Efter ett storartat slagsmål i privat regi med beskänkta ståndsdragoner försvann de en mörk natt från Södertälje för alltid.” Till stadens prövningar hörde vidare de utblottade krigsflyktingar som 1714 anlände från Finland och Balticum och fördubblade mantalet till 348. De drog vidare till andra orter året därpå. Under krigsåren gick Södertälje starkt tillbaka jämfört med andra sörmländska städer som Trosa och Nyköping. Från och med 1717 blev därtill behovet av krigsfolk till kronan allt större. Av 70 vapenföra män var 1718 hälften i krigstjänst. Till eländet hörde vidare missväxt åren 1717 och 1718 samt minskad mängd boskap. ”Någon bitter klagan och upprorisk sinnesstämning hördes inte av stadsborna”, skriver emellertid Olofsson. ”Konungens hemkomst hade rensat luften. Med honom i spetsen slogs man för att få en anständig fred.” Däremot greps en hattmakare från Norrköping på genomresa i staden för att ha smädat konung Carl XII på Stadskällaren. Han dömdes på plats till döden av rådhusrätten för majestätsbrott. Mannen fick sitta i arrest i flera månader men friades slutligen av Svea hovrätt i Stockholm. 1718, samma år som Carl XII sköts till döds under fälttåget i Norge, skärptes militärdiktaturen i hela riket.  Dåvarande översten Rutger Fuchs spelade en betydande roll i
slaget vid Södra Stäket 1719.
Rysk mordbrännarflotta Efter konungens död började det uppslitande kriget lida mot sitt slut och en förhandlingsfred komma i ögnasikte. Det hela var dock inte så enkelt. Olofsson skriver: ”Det besegrade Sverige ville inte bekväma sig till fred på tsar Peters villkor. För att bryta det sista motståndet beslöt han att tillgripa beprövade ryska metoder, som avvek från den europeiska krigföringens principer. Med eld och svärd skulle man förstöra städer, byar och gårdar. En rysk mordbrännarflotta började härja utmed svenska ostkusten i mitten av juli 1719, och under ledning av prins Fredrik av Hessen, den blivande konungen, vidtogs skyndsamma dispositioner till kustens försvar.” Den svenska försvarsledningen avdelade reguljära trupper till det strategiskt viktiga Södertälje och framförallt Södertäljenäsets försvar. Man fruktade att om ryssarna kunde komma i besittning av det senare, skulle de då också bli i stånd att ta huvudstaden Stockholm i flanken samt desslikes föra över båtar i Mälaren och förhärja bebyggelsen längs sjöns stränder. Den 20 juli 1719 skickades överste Carl Gustaf Bielkes förband Upplands tremänningsregemente till Södertälje. Chef för försvaret söder om huvudstaden blev den polskfödde karolinen generalmajor Krzysztof Cyprian Urbanowitz. Försvarsläget var allt annat än bra. Klockan 11 dagen därpå kom besked om att ryska galärer med ett 80-tal kosacker ombord siktats vid Hörningsholms skans på väg mot södertäljesidan. De försökte landstiga vid Brandalsund men jagades på flykten av en ryttartrupp under ledning av major Hamilton. General Urbanowitz hade ridit med 120 man till området Tältet för att avvisa kosackerna, vilka man väntade från Igelstaviken och i samband därmed sammanstråla med kapten Paco Hårlemans 80 ryttare. Kaptenen uppskattade att den fientliga styrkan uppgick till 3000-4000 man infanteri som i rask takt närmade sig Tältet. |
|
Urbanowitz gav nu order om reträtt till det närbelägna Rosenborgsgärdet, ”där han kunde få fritt svängrum för sitt rytteri och hejda ryssarnas framryckning på Stockholmsvägen” (Olofsson). Ryssarna flydde – Södertälje brändes ned
Södermanlands regemente var med och drev bort ryssarna. Här en trupp från samma regemente år 1830 avbildad. Urbanowitz beordrade Bielke att samla sina skvadroner vid kyrkogården och torget i stadens hjärta i syfte att slå tillbaka ett eventuellt nytt anfall från kosackerna, detta för att skydda Urbanowitz reträtt. Bielkes män skulle också hålla sig beredda att ta sig upp på det högre belägna Rosenborgsgärdet, där alla gärdesgårdar rivits på generalens order. Överste Bielke kunde överblicka läget från Oxbacken och se hur ryssarna avancerade från Tältet förbi det skogsparti som senare skulle döpas till Kusens backe och gjorde front mot Rosenborgsgärdet. När Urbanowitz lät Bielkes skvadroner göra en omfattningsrörelse mot Rosenborgsgärdet insåg ryssarna, att de riskerade att bli tagna i ryggen. De retirerade därför tillbaka till Igelstaviken och seglade iväg mot nya mål vid 3-tiden på eftermiddagen. När detta skedde hade ryska kosacker dock redan hunnit sätta eld på husen längs Nyköpingsvägen och Storgatan. Från Rosenborgsgärdet skickade generalen dragoner med uppgift att släcka elden – därmed kunde kyrkan samt en del av staden på mälarsidan räddas undan lågorna. Släckningsarbetet hämmades av brist på yxor och var till ända först på natten. Då hade rådhuset och hela nedre delen av staden hunnit bli lågornas rov. ”Slaget om Södertälje” slutade därmed oavgjort. Ryssarna hade visserligen jagats på flykten med minimala svenska förluster och hindrats från att tränga längre in i landet, men halva Södertälje hade bränts ned. Det har beräknats att värden för 103 170 daler silvermynt gick förlorade i ryssbranden i staden. Särskilt prosten Mårten Buller råkade illa ut – han förlorade värden för 13 000 daler silvermynt. Även skog, åkrar, humlegårdar och trädgårdar förstördes, boskap innebrändes eller skingrades. De totala kostnaderna för samtliga socknar beräknades till 210 000 daler silvermynt. Även grannstäderna Trosa och Nyköping drabbades på likartat sätt. Skrönan om kyrktuppen  Skrönan om skytten som träffar tuppen på kyrkan i Södertälje finns som relief på det forna Stadshotellets fasad mot Järnagatan i Södertälje. Foto: Tommy Hansson
Det finns en skröna från rysshärjningarna i Södertälje som gör gällande, att det var en träffsäker bonde från Turinge socken som räddat kyrkan från att brännas ned. Ryssarna skulle nämligen ha lovat att skona helgedomen om bonden med sitt muskedunder lyckades pricka kyrktuppen med ett skott. Turingebonden siktade, lade an – och träffade! Kyrkan kunde skonas. Vid ett närmare studium av kyrktuppen, som än i dag pryder Sankta Ragnhild kyrkas tornspira, har det befunnits att där verkligen finns någon form av märke som möjligen skulle kunna härröra från ett skott. Det är en bra berättelse, men dess sanningshalt är tveksam. För det första hade ryssarna av respekt för den kristna religionen för vana att, om så kunde ske, skona kyrkorna på de platser där de gick härjande fram. Det kan naturligtvis också tänkas att ryssarna behagade skämta med svenskarna och därför lät skytten pröva sin lycka mot kyrktuppen även om man avsåg skona kyrkan. Eller också har skrönan helt enkelt uppfunnits för att förklara märket i kyrktuppen. Slaget vid Södra Stäket Hur som helst skonades kyrkan, och det gjorde även huvudstaden – dock inte som ett resultat av ryssarnas välvillighet. Ungefär tre veckor efter det misslyckade försöket att via landvägen från Södertälje tränga fram till Stockholm gjorde man ett nytt försök, denna gång sjövägen. Den 13 augusti 1719 landsteg ryssarna med 4000-6000 man vid Södra Stäket (Baggensstäket). I befästningar i den bergiga och täta skogsterrängen strax söder om Stäkets trånga sund vid infarten till Stockholm fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregementen samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa styrkor kunde påräkna artilleristöd från galärer i sundet.
Jag skrev på följande sätt om den legendomspunna drabbningen vid Södra Stäket i tidskriften Fritt Militärt Forum 1-2 1976: ”Under ledning av fortifikationsöverste Baltzar von Dahlheim fördes emellertid en glänsande uppehållsstrid, och på eftermiddagen kom undsättningen i form av dåvarande översten (sedermera generalmajoren) Rurger Fuchs och hans Södermanlands regemente med cirka 700 man…De svenske – vilkas truppstyrka alltså förhöll sig som 1:10 till ryssarna – lyckades tillfoga fienden betydande förluster och tvinga densamme att vid midnatt i skydd av mörkret retirera till sina galärer.” Så kom det sig att Stockholm undgick att drabbas av samma öde som Södertälje och ett antal andra svenska östkuststäder. Freden i Nystad den 30 augusti 1721 satte slutligen stopp för vidare fientligheter. **** |
