Anna Maria Lenngren –en av de stora lyrikerna

av Tommy Hansson

Anna Maria Lenngren räknas alltjämt som en av vårt lands stora lyriker, vilket är anmärkningsvärt på så sätt att hon under sin levnad alltid skrev under anonymitetens täckelse. Det var när maken, kommerserådet och tidningsmannen Carl Peter Lenngren, två år efter hustruns död gav ut hennes dikter under titeln Skaldeförsök, som dikternas verkliga proveniens avslöjades.

Lenngren föddes Malmstedt den 18 juni i kvarteret Ånäbben i Uppsala och dog den 8 mars 1817. Hon var dotter till universitetsläraren Magnus Brynolf Malmstedt och Märta Florin. Fadern gav henne en god och bildande uppfostran, vilket var ovanligt när det gällde flickebarn vid denna tid. Bland annat fick Anna Maria lära sig latin. När fadern – som har beskrivits som en aning bohemisk och slarvig - förlorade sin anställning råkade dock familjen i ekonomiska svårigheter.

​

Unga Anna Maria bestämde sig tidigt för att bli skribent och verkade, jämsides med sin egen diktning, också som översättare. Så översatte hon exempelvis operalibretton och dramer för Bollhusteatern i Stockholm. Vad som är mindre känt är kanske att hon också översatte en psalm till 1819 års psalmbok, ”Snart döden skall det öga sluta”, som fick numret 449. Psalmen ingick även i 1937 års upplaga med numret 541.

​

Sin första viktiga dikt skrev Lenngren, eller Malmstedt som hon då fortfarande hette, 1775 med ”The-Conseillen”. Poetissan kom snart med i det vittra sällskapet Utile Dulci, som hade grundats av fem tjänstemän år 1766 med Elias Schröderheim som drivande kraft. Sällskapet bildades till minne av författaren Olof von Dalin och skulle främja vitterhet och musik. Under sin storhetstid i mitten på 1780-talet hade Utile Dulci 540 medlemmar och var även öppet för kvinnor. Bland medlemmarna märktes, förutom Lenngren och Schröderheim, skalderna Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold.

Utile Dulci, som hade ingen mindre än Gustaf III som beskyddare, kan betraktas som en föregångare till Svenska Akademien vilken som bekant grundades av samme konung. Utile Dulci ägde bestånd till 1795, då dess eldsjäl Schröderheim avled.

Anna Maria Malmstedt/Lenngren tog tidigt ställning för kvinnans rättigheter i samhället – icke minst hennes rätt att deltaga i kulturlivet - och influerades även av tänkare såsom Rousseau och Voltaire. Hennes diktning kom ofta att präglas av en ironisk och satirisk samhällskritik, även om Lenngren inte anses ha varit lika radikal som den äldre skrivarkollegan Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-63) som har kallats Sveriges första feminist. Lenngren skrev företrädesvis i huvudstadspressen och var ett tag medarbetare i Stockholms Posten. Hon medverkade även frekvent i göteborgspublikationen Hvad Nytt, där hon använde pseudonymen A. M. M. Med åren blev Lenngren mer konservativ, en inte helt ovanlig utveckling när det gäller kulturpersonligheter.

Lenngrens mest kända poem torde vara ”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon” (1794), varur följande vers återges:

Med läsning öd ej tiden bort –

Vårt kön så föga det behöver,

Och skall du läsa, gör det kort

Att såsen ej må fräsa öfver!

Dessa ord antas väl vanligast vara ett uttryck för författarinnans samhällsengagemang, vilket ju så ofta framfördes i ironiska ordalag. Det kan dock diskuteras om så är fallet i detta exempel. Det är väl känt att Lenngren med tiden övergav många av sina emancipatoriska tankar, och orden i dikten kan nog vara bokstavligt menade. ”Några ord…” lär ha skrivits sedan fadern drunknat och en fosterdotter blivit sinnessjuk.

En annan berömd lenngrensk dikt är ”Pojkarne” (1797), som har de bevingade inledningsorden: Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår… Dikten anses innehålla kritik mot adeln och borgarfruarna. I dikten ”Rosalie” (1794) häcklas den manliga dubbelmoralen.

Anna-Maria Lenngren måste som nämnts räknas som en av de stora svenska diktarna. Hennes verk har även rönt viss internationell uppmärksamhet; så till exempel utgav Philip K. Nelson 1984 hennes verk i en lyckad engelsk översättning.

Den sista viloplatsen för skaldinnans stoft på Klara kyrkogård i Stockholm är markerad med en pampig minnesvård.