Änkedrottning Lovisa Ulrikas försoning och död

C.J. Ekeblad berättar i brev den 15 juli.

" Kungen for d. 13 åter till Svartsjö, men blott för att träffa systern, ty modern hade kvällen förut sagt honom genom Ribbing, att hon fordrade att få se åde kronprinsen och drottningen. Vid Malmvik mötte en kurir från Piper, som meddelade att det stod illa till, och Wingård skickade en biljett, vari han anhöll, att kungen måtte anordna föröner i Stockholms kyrkor för att den sjuka, varom order utfärdades till hovkanslern. Alla spektakler och söndarscouren skulle instaällas. Kungen tänkte nu vända, då en ny kurir anlände med brev från Ribbing, att änkedrottningen var sämre. Ekeblad rådde kungen att fortsätta sin färd. Han lydde och vid ankomsten till Svartsjö lät han kalla ut prinsessan. När han såg henne sjuk och medtagen, tog han henne ömt i famn under tårar. "Jag har aldrig sett honom så rörd" anmärkte Ekelad, "och det är första gången jag sett honom gråta". Strax därefter kom även den tårögde prins Fredrik, och underhandlingen började. Men varken prinsen eller prinsessan kunde förmå änkedrottningen att taga emot kungen, om ej drottningen och kronprinsen följde honom. Ehuru hon visserligen förlät honom, trodde hon ej på en verklig försoning utan deras närvaro. Första när kungen skriftligen lovade tt hålla hennes testamente i helgd, om det ej strede mot lagen, släpptes han in till modern.

Ekeblad var ej närvarande, men så mycket vet han, att kungen beviljat hennes önskningar och skickat bud till Drottningholm med order, att riktsrådet Sparre skulle ledsaga kronprinsen till Svartsjö. Drottningen vistades på Kina och mottog undersättelsen, som Sparre själv framförde, med illa dold harm. Kronprinsen, den ofrivilliga orsaken till eländet, mottogs med ömhet på Svartsjö, placerades vid sängen, granskades noga och fick ett juvelsmycke att sätta i hatten. På kungens fråga, om modern hade någon önskan eller befallning till den i Finland frånvarande prins Carl, svarade hon nej.

Mötet mellan kungen och drottningen, som befann sig i grosess, var kyligt. Lovisa Ulrika avled utan att återse sonhustrun. Hon dog under svåra plågor i sonen prins Fredriks famn. "Ända till sista ögonblicket höll hon fast vid sina religiösa åsikter, och hon slutade sina dagar utan att taga nattvarden eller visa minsta tecken till ånger över sina synder. Hon hade blott ett kortare samtal med Wingård över sin gudsförnekelse, likadan i hennes livs alla skiften, åde i med och motgång."

".... Liket balsamerades en vecka senare. Vid obduktionen fann man en polyp på hjärtat. Hon sveptes i silverrokad med dyrbara spetsar, fördes till Stockholm och placerades på lit de parade i riksrådsrummen. Hennes begravning var lysande. Kronprinsen gick med i processionen. När man ville knäppa knapparna i hans sorgkappa grät han. När hanskavaljer frågade varför han grät, sade han: "För detkappan är så svart som gumman som låg i sängen på Svartsjö". Efteråt sporde kungen vad han tyckte om ceremonien och han svarade: "Pappa, det var en rätt vacker pjäs!"

Läs mer
Kungliga begravningar - Livrustkammaren